Det är ett sällsynt lyckat konstnärligt möte som uppstår mellan Susanne Larssons keramiska skulpturer och Joakim Norrmans måleri. För Joakim Norrman är det första utställningen på Susanne Pettersson Gallery. Här visar han abstrakta målningar som på håll skulle kunna misstas för keramiska lågreliefer, där ljusbärande kvadrater av torraste färg sänder ungrenässansens välsignande ljus över Susanne Larssons figurgrupper hämtade ur konsthistorien. Men detta möte har märkligt nog inte planerats konstnärerna emellan.

Joakim Norrmans läggspel med slumpen är uppbyggt av decimeterstora kvadrater av väv som infärgats och bearbetats med sand och bindemedel var och en för att senare fogas samman till små bräden. De ger intrycket av spelplaner för en sofistikerad form av luffarschack där de imaginära pjäserna, våra mötande ögon, styrs att dansa över spelplanen i frivilliga men formaliserade steg. Värme möter kyla och i tonerna mellan ljus och mörker avlockas blicken minnena av möten med katedralerna i konsten, som domen i Florens och Masaccios fresker

Jägarnas rast, glaserad keramik, 40 x 68 x 30 cm © Susanne Larsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Självklart sätter Susanne Larssons parafraser tankarna i rörelse i samma riktning; hon låter oss passera 1500-talets nordeuropéer med Dürer och Brueghel d. ä. Och landar i 1700-talets Watteau-idyller och längtansfyllda meditationer över det onåbara. Det är intressant att se hur väl hon förvaltat uppmärksamheten hon fått inte minst efter förra utställningen. Hon gräver i en rik mylla av konsthistoriska referenser men tar sig allt större personliga friheter.
    Reliefen efter Brueghels Dödens triumf är ett rikt exempel där det myllrande innehållet med dödsfrossande liemän låter Susanne Larsson kasta lassot mot folkkonsten och visorna i alla dess former. Den svenska dialekten av naivism möter upp och man övertygas här att en Eric Hallström också var en Brueghelfantast, med sina målningar spetsade med annalkande katastrofer. Susanne Larsson låter påminna om människans ständigt glupande aptit efter sublimerat elände.
     I de fristående skulpturerna och minilandskapen är det poesin och skönsången som närvarar, ofta med koltrasten som vibrerande dirigent. De galanta festdeltagarna blickar in i galleriväggens vita intet som barnen mot svärtan i Dick Bengtssons målning.

Drömmarna i Susanne Larssons karga men samtidigt ymniga grönska blir även spelpjäser i Joakim Norrmans intrikat planlagda mönstringar av ljusets rörelser kring gäckande skuggor. En konstens omvända solkatter. Var och en är konstnärerna sig själv nog, men tillsammans skapas en dynamisk och givande balans.

Stockholm 2019-01-15 © Susanna Slöör