Konsten och särskilt bildkonsten leker med vardagslusten att lära känna genom att se. Två aktuella utställningar utforskar sinnligheten och materialiteten ur varsitt perspektiv. För hjärnan är det nödvändigt att genom ögat öva sig att känna utan att kunna nå med handen.

Karin Lundgren Tallinger visar i utställningen Omkopplingar objekt och bilder som rör själva flyktigheten, det mest sköra som knappt tål att beröras. Jag tänker på såpbubblan, vattenytan, spindelns nät eller sidenlarvens tråd. Ändå kan vi göra oss en föreställning om hur dessa knappt noterbara ytor och ämnen känns. De blir också metaforer för själslivets mest intrikata inre vävar av minnen och den sammanknutna banken av lagrade mönster för sinnena.
     I K.A. Almgren Sidenväveri, Sveriges äldsta bevarade industrimiljö på Södermalm i Stockholm, har Karin Lundgren Tallinger installerat en synnerligen eterisk utställning. Hon syr, broderar och monterar sina textila collage mot såväl det rena luftrummet som de tunnaste av transparenta vävar. De svävar i luften eller står i andra fall lutade i ett hörn, hänger som trasor, eller i sjok av tjockare materia. Quiltade täcken som övergivits får nytt liv som poetiskt verkande objekt.
     Man kommer såväl genom verkstitlar som verken själva att tänka på drömfångare. Men här vävs vakendrömmarna samman med rummens historia. Åldrandet, slitaget och den miljö som idag inte går att uppfatta som annat än en förhöjd, passerad verklighet bildar ändå en hyllning till sinnena. Varje litet enskilt stygn känns övervägt, ett och ett sökande sin ton och organiska rörelse. Det är inbjudande vackert och lockande för blicken att förirra sig, driva runt i rummens pärlemorljus, känna på det imaginära siden som vävs för tanken.    

© Ivar Lövheim (Klicka på bilden för hög upplösning)

Ivar Lövheim har bjudits in av Andreas Ribbung till Candyland. Lövheim gick ut Kungl. Konsthögskolan i våras och jag har med intresse följt honom under några år. I hans måleri är ytan som kropp av avgörande betydelse.
     Jordbädd heter en av målningarna och utställningen bär namnet översatt till engelska. Allas våra händer kan känna jorden i tyst gemenskap, gripa den och krama den mellan fingrarna. Men främst och vanligast ser vi dess kvalitet, dess grad av fukt och porösa verkan och tyngd. Ivar Lövheims jord är fantasier skapade av rinnande akrylfärg, inbakat marmormjöl och sand på grovgrängad duk. De väcker även den inneboende motsättningen, bilden av jorden och av människans bidrag till den.
     Det tankeväckande motsatsförhållandet ställs på sin spets i målningen Blått plastrep. Hur många promenader tas inte längs med stränderna eller i hagarna där man stöter på en intrampad, ilsket blå tamp? Var det på 1960–70-talet som de dök upp som löftesrika evighetsrep för att hålla människans verklighet på plats – med hjälp av plast? Målningen är skoningslös i sin påminnelse om hur alltmer obäddad jorden håller på att bli av mänsklig hand. Men det är nog inte det miljökritiska budskapet som främst driver Lövheims måleri, utan möjligheterna till snabba perspektivskiften. Målningarna kan lika gärna beskriva en vidsträckt ödeläggelse, eller jordens löftesrika vintersömn, som detaljen och insektens utsikt i sin jordbädd.

Stockholm 2019-09-17 © Susanna Slöör