Det är nog Olof Marsja som i förväg främst lockar till att se utställningen med Maria Bonnier-Dahlin stiftelsens stipendiater 2019. Men väl på plats sätter Iris Smeds intressanta, kombinerade installation, manifest, film, skulptur eller scenografi igång tankarna. Båda stipendiaterna presenteras som kommande från vid sidan, verkande i utkanten. Det avfärdar jag direkt när man nu blivit kysst och handpålagd av institutionen. Då passeras tröskeln till ett innanför och konstnären får förhålla sig till det framöver i sin gärning på gott och ont.
     Det gör Iris Smeds verk The Average särskilt tänkvärt. Om det är medelvärdet, medelmåttan, medianen eller den mitt i som hon brottas med är osäkert. Hur som helst är hennes verk även en hyllning till misslyckandet med sin buktalade Ikarosfigur, lakoniskt smågnällande i livet efter fallet.

Som konstnär och särskilt i början är det normalt kampen mot det medelmåttiga, risken att inte synas, som driver, eller rentav jagar till prestationer.
     Iris Smeds presenterar istället sitt alternativ, där hennes professionella filmproduktion med team väljer som det verkar att leka med estetiken i nybörjarens eller den talanglösas sökande efter gestaltning. Tusenfotingen som går mitt i tu drivs av röda, strumbyxklädda ben. Trosan i svart lyser igenom på ett sätt som påminner om Luciatåget där någon klätt sig i för kort nattlinne eller knutit glitter istället för ett rött band runt midjan, som de övriga. Lakanskroppen med sitt handmålade leende dirigeras fram och åter av en pushande i sportmundering till tåget befalls mitt itu.
     Normalt sätt får jag klåda av illa talad engelska i konstnärers filmer, men här har den en särskild poäng i mötet med TV-hallåans rappa språkbehandling och röda leende, som spelas dräpande väl av Roxy Farhat. Det är ett sammansatt och intressant manifest över viljan att vara, som Iris Smeds bidrar med: att sticka ut, vara avvikande och ändå mitt i normen där brottet kanske uppstår.

The Average, 2019 © Iris Smeds

Olof Marsja tillhör raden av Konstfackstudenter som från de mer hantverksbaserade facken väljer att söka sig till konsten. Han har en kandidatexamen från Ädellab från 2017. På utställningen presenteras ett skådespel av karaktärer med grinande leenden. Är de masker för teatern eller som skydd mot en normerande omgivning? Olof Marsjas intresse för krockar mellan bearbetade organiska material, hantverk och resterna efter det industriellt producerade skapar de själsliga skyddsandarna, eller ”skrämmor” mot en förblindad omvärld.
     Det händer något särskilt när konstnären har tillgång till mer gedigen materialkunskap och ändå inte är för konstnärligt sönderlärd. Man kanske kan uppfatta det som en brist, men det är som bekant ur bristen som det oväntade också kan ta skepnad. Det ser lovande ut och jag ser fram emot att se mer framöver.

Ett spår som inte kan läggas konstnärerna till last finns i Frida Sandströms så kallade fördjupande essä om konstnärskapen: ”Allmänningens estetik” inleds med ett konstaterande att ”konsten som sådan är del av en ekonomisk historia som till största del uppbärs av koloniala och planetära övergrepp”. Blir det inte en smula nyanslöst att reducera konstens och för all del människans historia till en serie övergrepp? Här finns således dagens medelvärde samlat som en intressant tidsbild, samtidens filter för konsten att tränga igenom. Genom utpekandet understryker hon dock institutionens produktion av floskler, ett pågående övergrepp mot konsten som jag kan instämma i.

Stockholm 2019-12-10 © Susanna Slöör