I Sirous Namazis nya verk avslöjas ett brinnande intresse för pusslets intrikata struktur, för formklustrer och sammansatta mönster. Men det är naturligtvis inget nytt för honom; det jag hittills sett anknyter sömlöst till den euforiska lekens undersökande strategi. Sirous Namazi verkar helt enkelt ha roligt i sitt konstnärliga värv – konst som produkt av den lekande människan (homo ludens). Associationerna går till fria konstnärssjälar som Jacob Dahlgren eller My Ekman, även de liksom Namazi verkar genom ett slags uppdaterad neokonstruktivism med kulörstarka accenter som tjänliga byggmoduler.

På denna presentation har den tematiska överbyggnaden fått stå tillbaka något. Det tidigare snarast symboliska forskandet i barndomens trauman, med flykten från Iran, ligger möjligen i bakgrunden som en dov underton. Men de verk Namazi här visar bär den oförutsägbara resans friskhet. Som besökare bjuds man generöst in; förkunskaper om Namazis konstnärliga tidslinje har självklart en fördjupande inverkan, men är inte nödvändiga. Det ögat ser, det hjärnan får – och den bjuds på en ganska så vindlande resa från minimalistisk stringens till modellbyggandets perfektion.

Men det som drabbar mig starkast på utställningen är trots allt Namazis videoloop, dold bakom en skärm i rum tre. Det ekande, uppbrutna ljudspåret varslar om att det är värt att ta sig runt skärmen. Videon fascinerar mig dels för att den känns som ett utvecklingsbart spår för Namazi, dels beroende av mitt undervisningsvärv i effekthantering för video (After Effects för tv-producenter och filmredigerare).
     Den drygt sex minuter långa loppen innebär en teknisk och visuell retroresa till den analoga teknikens överlagring av rörliga bildrutor, men här helt säkert utfört med moderna, digitala verktyg. Den serena enkelheten i bruket av filmsekvenser, som rullande överlagrar varandra, skapar ett myllrande, drömlikt scenrum av labyrintisk art. Med relativt enkla medel, och utan bruk av synligt pålagda effekter (förutom i ljudspåret), har Sirous Namazi lyckats skapa ett filmiskt mästerverk i en liten och anspråkslös skala. Det är enigmatiskt och närmast romantiskt återkopplande till den analoga filmkonstens visuella forskande inom symbolernas och metafysikens drömsfärer.

Stockholm 2019-06-12 © Leif Mattsson