Cobra bestod av en kärntrupp nederländska, danska och belgiska konstnärer. Karel Appel, Constant, Asger Jorn och Corneille hör till de namnkunniga. Deras idéer var revolutionära, i alla fall enligt dem själva, och man ville föra konsten, företrädevis måleriet, åter till sitt ursprung: barnets direkthet, det folkliga tilltalet, de förhistoriska streckfigurerna på klippväggarna och de medeltida dopfuntarnas tydliga uttryck. Man ville komma så långt som möjligt från nazisternas nationalsocialistiska ideal, vars klor världen precis hade slunkit ur.

Cobra bildades 1948 på ett café i Paris. Namnet snickrades ihop av de tre städerna COpenhagen, BRussels och Amsterdam. Det väsande och vilda som ormen signalerar passade anspråken.
     När Cobra Museum nu lyfter fram kvinnorna, träder åtta konstnärskap fram ur skuggorna. Historiskt sett kan det inte ha varit lätt för dessa. Inte nog med att starka sammanslutningar med manifest ofta stryper syret för dem som avviker, men i just nederländerna kan man också se ett lagstadgat hänvisande till hemmets miljö för de kvinnliga medborgarna.
     Häpnar gör man när man läser att den lag som innebar att kvinnor inte fick hantera sina egna ekonomiska affärer, avskaffades först 1956. Dessförinnan var kvinnorna hänvisade att tillfråga sina respektive i sådana ärenden. Även efter att lagen tagits bort kunde man bli uppsagd utan pardon – vid giftermål. Jämställdheten släpade därför länge efter de övriga europeiska länderna.

Utställningsvy © Dora Tuynman (Klicka på bilden för hög upplösning)

Konstnärerna i utställningen ”New Nuances” tacklade utmaningarna på olika sätt.
     Else Alfelt, född i Köpenhamn 1910 började måla tidigt men gick aldrig i konstskola. 1949 deltog hon på Cobra-utställningen i Stedjelik Museum. Hennes måleri var trots medlemskapet självständigt och fritt. I oftast bleka färger lades streck till streck ovanpå ett ljust lager grunderad yta. Målningarna tycks flyga fram, påminnande om regn eller pilblads dans. Både stringens och närvaro i varje drag krävs för att göra en så formlös konst relevant. Flera Cobra-medlemmar ansåg Alfelt alltför abstrakt. Hennes odogmatiska attityd har vunnit över tid.

Ferdi, född Ferdina Jansen 1927 i Arnhem, lärde sig svetsning av sin blivande make Cobra-medlemmen Shinkichi Tajiri. I en underbar film av den senare, ses Ferdi anlända på mc till ateljén. Ta av sig hjälmen, öppna gastuberna och ur lågan kryper så hennes insektssmycken fram. Allt annat än bekväma, visar de på nyfikenhet inför naturens formspråk när spretiga vingar och ledade ben dinglar från örsnibb till näsvinge på modellerna.
     Hennes utforskningar tar ett kliv 1968, en nyfödelse säger hon själv, när hon gör sina skulpturer eller snarare möbler i långhårig polyesterpäls. ”Hortisculptures” blir deras ljuvliga benämning. En verkligt feminin och feministisk konst med starka referenser till natur, sexualitet och födande. Och humor. Ferdis objekt känns aktuella.
     Femtio år senare visar svenska Ingela Ihrman  ”Passionsblomman” och Anna Uddenberg ”Twingenerators and uppgraded tender” på Moderna-utställningen 2018. De känns som välkomna avkomlingar till Ferdi.

Målaren Dora Tuynman, född i Montpellier 1926, driver också hon, likt Alfelt, ett närmast abstrakt bildspråk med pastos, bred penselföring utan all petighet. Men där slutar likheterna, Tuynman chansar fräckt med formerna och driver upp färgen i styrka. Trots detta uppkom underliga omkväden om att hon som person var ”älvlik till sitt väsen”, sådant som uppenbart ger en skev bild av konstnärens kamp.

Madeleine Kemeny-Szemere föddes i Budapest 1906, jämte sin man Zoltan Kemeny var hon inspirerad av franske Jean Dubuffet och hans L´art brut. Detta märks tydligt i de jordiga tonerna och de naivt framställda mänskliga figurerna, ofta mor och barn. Hon såg sig tvungen att ge upp sitt offentliga konstnärskap, då det var ogörligt att ”tävla med Zoltan”. Hon fortsatte dock att teckna och återupptog även målandet efter makens bortgång.

Lotte van der Gaag föddes i Haag 1923. Hennes skulpturer, som vinkar till en med stora händer och huvuden men med korta ben, är de som vid första anblicken mest motsvarar uppfattningen om Cobra-gruppens program. Lika barnteckningar, också när figurerna kopulerar! Hon vägrade ingå giftermål med sitt barns far, då han ville att hon skulle sluta skulptera. Händerna på hennes bronsfigurer tycks växa. Som Musse Piggs alltför stora. Viljan att bli upplyft, som barnet med krävande nävar, eller så är det mera en segergest för de kommande generationerna, för kvinnornas frihet och konstens.

På ”New Nuances” får man också stifta bekantskap med skulptören Sonja Ferlov Mancoba, vars grova, halvt abstraherade verk kommer att presenteras i en stor retrospektiv på Centre Pompidou i Paris 2019.
     Anneliese Hager arbetade med fotogram, framställda genom att objekt placeras på högkänsligt material och framkallas direkt i mörkrummet.
     Henny Riemens arbetade med fotografi. Hennes berömmelse vilar på att ha dokumenterat flera av Cobras medlemmar i arbete och gemenskap, men hon dokumenterade också staden Paris och dess innevånare i en guide som nådde kultstatus.

Ingen av de åtta är numera i livet. Den katalog som producerats till utställningen har dröjt till september och är fin, men med sitt fickformat, av ett vykorts storlek, undrar man varför dessa konstnärskap måste förminskas – ännu en gång.

Amstelveen 2019-10-08 © Kerro Holmberg