Målarmästaren Albertus Pictor var med all säkerhet inte först att skildra ett schackspelande med döden (Täby kyrka). Och Ingmar Bergman (Det sjunde inseglet) följaktligen inte sist med att använda motivet konstnärligt. Oskar Nilsson arbetar själsbesläktat med dessa ödesrörelser över den svart-vit-rutiga spelplanen, men med skillnaden att här är alla spelare spöken.
     I Lonely Player ryser jag inför vålnadens öde spelande simultanschack mot högre makter. Det är inte roligt att förlora när man själv exklusivt ser brädet och skönanden man spelar mot endast ropar sina drag.
     Oskar Nilsson arbetar konsekvent med det vita figurerna placerade på stubbar med en fimp i näven eller som del av andningsapparaten, som konstgjorda näsor eller flöjtar. Allt utspelar sig mot svart och dräkterna är limmade mot den mörka grunden. Ett par infärgade jeans har fått låna stussen med bakfickan till att spöka. Det är en hänförande serie konsekventa collage som Oskar Nilsson visar, figurerna förenklas och innehållet förtätas, men konstnärens omisskännliga känsla för drift med dystopier är ständigt närvarande, som tidigare.

Installationvy © Oskar Nilsson

Den figurativa vågen av målande ironiker och humorister må ha klingat av under senare år, men uttrycket är fortsatt levande och fruktbart. Det kan inte vara annat då bilden som berättelse vilar på säker grund, med motiv som låter sig tumlas om och om igen, med resultat som alltid tar smak av sin samtid.
     I dessa dagar kan schackspelarna i vitt, de redan dömda med framtiden bakom sig, stå för vår gemensamma mänsklighets tillkortakommanden. Mot en natur som reagerar och följer sina egna lagar och mönster tilltar det upplevda mörkret. Eskatologin (läran om världens upphörande, lite förenklat) är tillbaka nu när framtidstrons ljus flämtar inför kommande ”klimatokalyps”.
     Oskar Nilsson bjuder katastrofen motstånd och hjältarna tar ett dödsföraktande bloss, medvetna om att hälsan knappast låter sig hotas i deras sublimerade tillstånd. Här finns något för alla att lära, att panik knappast är det bästa tillståndet för att lösa problem. En dos av dödsförakt, gravallvar och melankoli är kanske mer produktivt för att noga besluta sig om de bästa dragen.

Göteborg 2019-10-03 © Susanna Slöör