Ars Fennica-priset är ett av Nordens till prissumman största konstpriser. En framstående företagarfamilj från Finland instiftade priset redan 1991. Nu delas det ut vartannat år. 2019 års fem nominerade konstnärer, från Finland, Sverige och Island, visas på Sven-Harrys Konstmuseum. Ragnar Kjartansson från Island fick motta förstapriset.

Ett alplandskap med blånande berg och vatten. Det är eftermiddag, solen står lågt och sneda strålar lyser upp molnen över bergstopparna i fonden. Närmast betraktaren en brygga vinklad rakt ut i sjön och några buskar. Fåglar kvittrar. En motorbåt kommer åkande från höger, gör en sväng och lägger till vid bryggan. Ett par, en man och en kvinna, stiger ur båten, tar avsked av varandra i en kyss och en omfamning. Hon går i land och går ut ur bilden rakt mot dig. Han kliver ner i båten, lägger ut och försvinner återigen åt höger. Svallvågorna efter båten lägger sig långsamt.
     Jag satte mig ner på en av bänkarna i rummet där Ragnar Kjartanssons videoverk visas, blev kvar och såg scenen upprepas på duken ytterligare en gång. Och en gång till. Under de första tre, fyra gångerna förefaller filmen stillastående, tråkig och händelselös. Efter den tredje började jag förstå att det inte var en loop utan att scenen upprepades, att kameran var statisk och att människorna repeterade händelsen i verkligheten, framför kameran. Ljuset i bakgrunden förändrades, blev svagare, blåare över bergen bakom. Scenen upprepades fyra, tio, arton gånger och ännu fler… De båda personerna i båten varierar sina rörelser, ibland sitter båda bredvid varandra när båten kommer in till bryggan, ibland står den ena av dem upp, mannen förtöjer båten på olika sätt.

Ett av motiven i verket The Boat, förutom det vi ser hända, är repetitionen, ett ifrågasättande av konstens tidigare krav på unicitet. Det banala och snart utslitna händelseförloppet visar plötsligt de schablonartade könsrollernas påverkan, liksom det stereotypa alplandskapets associationer till allt från Sound of Music till Örnnästet. Även om det kliar i kroppen av irritation över det vykortsvackra sceneriet med det arketypiska, unga, tjusiga parets fånerier blir det blir bättre och bättre ju längre man ser på verket och låter det stanna kvar i minnet. Verkets komplexitet utvecklar sig undan för undan.

© Miriam Bäckström (Klicka på bilden för hög upplösning)

Miriam Bäckströms jättelika spolformade objekt, Advanced Cone, är hängt diagonalt i ett rum, omöjligt att överblicka i ett ögonkast. Formen undflyr ögat, kanske som en missil i stealthteknik. Skulpturens underliggande stomme är klädd i en jaquardvävd textil i ett mångfärgat optiskt skimrande mönster vars yta både döljer och understryker formen. Den är samtidigt geometrisk och organisk. Skulpturen är suggestiv i sin ogripbarhet.

Den gröna, fluffiga växtligheten i Petri Ala-Maunios 14 meter långa målning History and Utopia of Landscape anknyter till konsthistorien och lägger till ytterligare ett lager av historiserande. Här finns drag av såväl Marcus Larsson, Sagan om ringen-filmernas naturdramatik, TV-spelsgrafik och den franska rokokons Watteau och Fragonard. Det är smältande, amorft och samtidigt skrämmande i en sorts total självupptagenhet i den yppiga naturen.

© Petri Ala-Maunus

Aurora Reinhard arbetar med idéer och schabloner kring kvinnan och kvinnokroppen. Installationen Broken består av flera delar, såväl skulpturer som iscensatta och digitalt manipulerade foton. Det handlar om makt och objektifiering. Fragment av kroppsdelar är gjutna som sköra gipsformer och ligger exponerade i montrar. En skulptur av konstnärens egen kvinnokropp visas stungen av vassa pilar, som en parafras på bilden av den helige Sebastian. Den är vit och blank. Lidandet blir mer anonymiserat. Det hela är skickligt gjort men något som tar tag i mig fattas. Genusteorins teoretiska nivåer väger över den konstnärliga helheten.

Trollmålningarna är klumpiga och stora, ett slags bilder gjorda som grova reliefer där ett mönster projiceras på dem. Projektionen rör sig och förändrar långsamt bilden. De ingår i ett helt koncept som den isländske konstnären Egill Saebjörnsson skapat kring de två figurerna Ugh och Boogar. I museets foajé står en självspelande, blankt rödmålad flygel. Enstaka toner plingar till då och då, mest slumpartat. En liten sittgrupp med grovt tillyxade bord och stolar hör till installationen. På bordet ligger konstnärens böcker med tecknade berättelser om trollen. Det är drastiskt, lekfullt och påhittigt och lite kul.

När priset instiftades 1991 fyllde det sannolikt en stor funktion i det finländska konstlivet. Det var före Internets genomslag och innan Finland 1995 anslöt sig till EU. Då var det en viktig väg att föra ut finländska konstnärer till resten av Europa och för att introducera konstnärer från de andra nordiska länderna i Finland. Vilken relevans priset har idag för konstnärernas karriärer vet jag inte, men utställningen i Sven-Harrys Konstmuseum visar i alla fall några konstnärer som vi inte sett så mycket av tidigare i Sverige. Det är roligt att göra nya bekantskaper när de får detta generösa utrymme att visa upp sig i.

Stockholm 2019-10-30 © Maria Backman