Läser med sorg alla meddelanden och kondoleanser från vännerna på Facebook. Jag kände inte Katarina Norling privat, men för mig var hon en av få konstnärer med förmågan att beröra poetiskt allvarsdjupt. När hon debuterade och uppmärksammades i början av 1990-talet gjorde hon det tillsammans med en ny generation kvinnliga konstnärer. De bröt mark med sina okonventionella verk och förnyande utveckling av skulptur, objekt och installationer, inte minst form- och materialmässigt.
     Som trevande och sökande målare under utbildning var jag då måttligt intresserad. Undantaget var Katarina Norling, vars verk tidigt hade förmågan att treva under huden på den mest indifferenta av mottagare.
     Säkerligen minns många rabaldret med skulpturen Bobos hjärta utanför Lantbruksuniversitetet i Alnarp. Och de flesta känner till historien om hur den inledningsvis även bemöttes med ilska för att numera älskas. Jag vaknade tvärt en natt efter en dröm om Bobos hjärta för att just konstatera att denna ljust mintgröna inre farkost dekorerad med färgglatt chokladgodis var ett av mitt livs viktigaste konstmöten. I sin självklara uppenbarelse motiverade den livsvalet med konsten.

Landskap © Katarina Norling. Galleri Flach, Stockholm, 2005

Senare såg jag hennes verk mer regelbundet och minns särskilt de linjerade objekten i knalliga färger. De kunde knytas av band eller målas och fästas i lager. Orden som randiga bildelement fick sin särskilda hyllning. Självklart var hon även en ordkonstnär och arbetet flöt sömlöst mellan de olika uttrycken. Verk, utställningar, berättelser, iakttagelser och liv lyftes fram ur olika synvinklar försynt överraskande, som självklart tog plats. Katarina Norling flyttade bokstavligen in i de projekt som pågick, levde dem helt enkelt.
    Hon var en av få som tidigt såg den konstnärliga potentialen i sociala medier, inte som personlig egotrip eller reklampelare, utan som del i verket – livsverkandet. Jag kommer sakna hennes konstnärliga röst, som aldrig var påträngande men obeveklig i allra bästa bemärkelse. Nu får vi gå till verken och hoppas att ett initiativ tas till en utställning som låter oss minnas och påminnas om vad som verkligen är väsentligt.

Stockholm 2019-04-25 © Susanna Slöör