Det första betraktaren möts av i gallerirummet är ljus – ljus som tränger ut genom en dimma av tjock hög glansig lack. Inuti landskapen som är målade med tillfällighetens närvaro, liksom ett gnuggande och sökande i penselföringen, svepande meditativt, rör sig också konturlösa figurer på ett spöklikt vis därinne. De är inte ditmålade utan speglingar från lacken av världen utanför. Betraktare som rör sig i gallerirummet – likväl som stillastående människohöga teriomorfa väsen, av ihopfogade träbitar på höjden, också de indränkta i båtlack – möts inuti målningarna i en samtid av flera lager pågående världar.

Är det så, i skikt, vi uppfattar dagarna genom vår uppkopplade tillvaro? Effekten ger en kuslig, David Lynch-stämning av att leva analogt men samtidigt isär. Ändå är Ockborns måleri hemkärt på något vis, sobert modernistiskt med en koloristisk mjukhet som för tankarna till Ivan Aguéli. Men på andra håll också åt det mer trubbiga lite hårda som i Dick Bengtssons fysiska åverkan på materialet. Det omständliga tillvägagångssättet ger verken över tid en berättigad plats, i en värld som annars är allt annat än ineffektiv. Den här utställningen bryr sig inte om sådant. Den omfattar tjugonio verk som till synes har fått växa fram långsamt under två års tid, efter Max Ockborns första separatutställning här på Galerie Leger 2017.

Varm flod, mixed media på pannå, 244x122cm © Max Ockborn, foto Galerie Léger (Klicka på bilden för hög upplösning)

Döljer då Ockborn handens åverkan på skivor och målarduk genom att dränka samtliga verk med lack eller har vätskorna fungerat som en förlösande formel? Den upprepande litifieringen (försteningen) blir som en ritual som för tankarna till något av människan skapat av dött material – såsom myten om Golem, lagd med en formel som gör materialet levande. Men bara här, hos Ockborn levande och sann, om vi speglar oss i rummet och möter verken som närvarande.

Kanske utställningen bara kräver det lilla, att vi ska ta oss tid och tolka verkligheten utifrån där vi står, med eller utan algoritmernas inverkan? Svepas med i en varm böljande flod för att inse att upprepande tårar och gas, som en av titlarna lyder, likaväl kan spegla en födelse med tillhörande glädjetårar och lustgas, som en upprepning av döden i en fruktansvärd gaskammare. Sanningen ligger i betraktelsen här.
     Till sist, utan att fortfarande egentligen veta vad utställningen handlar om, lägger jag huvudet på sned inför en liten brunsvart målning med titeln Kattväktaren i grottan. Den har viss likhet med siarens kaffesump, och precis som vi väljer att se det vi befinner oss i, är den här utställningen befriande generös att ge utrymme åt betraktarens egna tolkningar: egyptiska Bastet, eller surkatten Tardar sauce eller en lolcat.

Malmö 2019-09-11 © Windy Fur Rundgren