Jakob Ojanens verk handlar i hög grad om materialitet – om dess påtaglighet och dess frånvaro. I sin första separatutställning på Stene Projects har han tagit ett kliv framåt vad gäller målerisk attityd, men här finns fortfarande en enigmatisk slutenhet likt den han tidigare visat på olika galleriutställningar. Lättillgänglig, i ordets mest positiva betydelse, blir han bara i undantagsfall, som i den koloristiska kompositionen i rött, blått och violett (till höger). Tankarna går där till ett formmedvetet 1980-tal, men i övriga målningar är tidsaspekten mer undflyende.
     Och när jag säger "målningar" ska det direkt markeras att ett flertal av de mindre verken (60x45 cm) är datautskrifter på duk. De lurar kanske ögat på lite håll, men vid närstudium framstår avsaknaden av måleriets materiella kvalitéer med all önskvärd tydlighet.

I sina objekt återkopplar Jakob Ojanen till ett postrukturellt 1960-tal, med sitt medvetna nedbrytande av berättelsen och avsiktens entydighet. Balansakten är naturligtvis inte utan risker; skiljelinjen mellan fascination och indifferens är både tunn och definitiv. På den aktuella utställningen hamnar också de två objekten, båda med namnet Social Structure, i ett visst ikonografiskt underläge i jämförelse med Ojanens kraftfullt svepande akrylmålningar.

Utan titel (4 verk, 60x45 cm styck), Verket längst till vänster i akryl på duk, de tre övriga är pigmentprintar på duk © Jakob Ojanen (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det är knappast "bild" i ordets ursprungliga (från tyskan inlånade) betydelse som intresserar Jakob Ojanen. Den episka tittskåpsestetiken är, och har nog alltid varit, svårfunnen i hans konstnärskap. Fascinationen inför objekt, struktur och yta är däremot återkommande – från de bemålade datautskrifterna på Galleri Anna Thulin (2013) till senare visade objekt hos Susanne Pettersson Gallery (2015).
     I en förlängning vore det också intressant att föreställa sig en upplösning av de svepande akrylmålningarnas rektangulära begränsningar. Ja, till och med som platsspecifikt uppmålade på befintliga råa väggar. Kanske vore det problematiskt av praktiska skäl men nog så intressant som tanke och tillämpning. För man anar, bortom all hemlighetsfull frånvändhet, en önskan hos Jakob Ojanen att ta ut svängarna i ett större sammanhang. Kanske sker det till nästkommande presentation? Eller så överraskar han igen med ännu en ny intressant angreppsmetod, vilket han gjort för varje ny utställning som jag tagit del av hittills.

Stockholm 2019-02-20 © Leif Mattsson