Kampen är som vanligt ojämn mot handlarnas visuellt effektiva köpebudskap på skyltar och dekoration. I år verkar det dock bekymra mindre än vanligt, då de deltagande konstnärerna som av en händelse inte inlåter sig till kamp om vem som skriker högst i stadsrummet.
     Istället dominerar det mer lågmälda tilltalet, till och med verkspresentationerna för emellanåt mer väsen av sig. Under stadspromenaden väcks snarare den inre fågelskådaren, som med hjälp av Open Arts förnämliga app låter finna den konst som inte omedelbart uppenbarar sig. Så även om de stora gesterna uteblir som senast 2017, med berget av insamlade stolar (Tadashi Kawamata) eller Chiharu Shiota svävande skepp i långa rader, finns tillräckligt att ta del av.

© Filippa Nilsson Kallhed (Sverige) (Klicka på bilden för hög upplösning)

På torget utanför Hjalmar Bergmanteatern står Jeppe Heins (Danmark) bänkar för alternativa eller modifierade möten. De har redan intagits av stadspubliken som möter Jacob Dahlgrens (Sverige) evighetskrumelur i rosa. Snett bredvid reser sig Anna Sörenson Rydhs (Sverige) banankon. Teatern inhyser ett par verk men höll oturligt stängt under mitt besök.
     Vädrets makter med kraftig blåst strax efter öppningen raserade ett antal verk, bland annat saknas ett par bläckfiskarmar ur slottets fönster i verket Octopus Attacks av Filthy Luker & Pedro Estrellas (Storbritannien). Fyra av sex är nu tillbaka. Värst drabbat blev norska konstnärsduons, Aurora Sanders, flaggspel Like and Subscribe som nu helst saknas. Och Santiago Mostyns (USA/Sverige) Mirakel saknar än så länge sin belysning.
     En luttrad produktionsledare intervjuas i lokal-TV och menar att det brukar dröja en bit in i utställningsperioden för att allt ska vara på plats. Jag kan tycka att det är sympatiskt att man inte väjer för några svårigheter, även om det kan kosta i det kortare perspektivet att hålla utställningen helt iordningställd.

© Filthy Luker & Pedro Estrellas (Storbritannien)

Efter att ha sett ett antal upplagor av Open Art är det särskilt intressant att följa såväl valet av verk som konstnärer, och det kreativa experimenterandet med lågbudgetmaterial och sammanställningar av vardagliga objekt till konst. Sist var det plastbackar. I år har Filippa Nilsson Kallhed (Sverige) ställt samman en regnbåge av flerfärgade dammvippor (från Biltema eller Rusta?), som reser sig över ett av åns fallande vattentrappsteg.
     En bit därifrån har Elsa Tomkowiak (Frankrike) dekorerat två broar med alla möjligheternas och alternativens kompletta färgspektrum. Raija Evelin (Sverige) har placerat ett överdimensionerat rede i växtligheten som bildat åkrök. Och om det är fågel, fisk eller mittemellan som krupit ut ur ett av skalen må vara osagt. Den sjuåriga flickan med örondiademet i regnbågens alla färger hängde lystet över räcket ut mot Åsa Jungnelius Mamman. Osäkert om det var den kompletta versionen efter stormen eller inte.

© Guerilla Girls (USA)

Om man skall ge sig på att urskilja särskilt engagerande frågor är det inte oväntat försvaret för demokratiska värden, jämlikhet och tolerans. Problemet som ofta hjärtefrågorna bär rent konstnärligt är att värderingen av verken är given på förhand. Därmed minskar intresset för att förmedla, gestalta och möjligen övertyga.
    Ett undantag kan göras för David Černýs Pink Tank på Rådhustorget till åminnelse av den tjeckoslovakiska revolutionen 1989. Den rosapantern-färgade stridsmaskinen avväpnar samtidigt som den förmedlar en portion viktig samtidshistoria. Men visst lyser namnen hellre än innehållet på sina håll. Guerilla Girls (USA) vepa om östrogenbomben, tillhör inte de starkaste korten.
     Installationen på Konsthallen med verk av Anri Sala (Albanien), Thomas Hirschhorn (Schweiz) och Hito Steyerl (Tyskland) väcker nyfikenhet på förhand. Fragments of the Future är den övergripande titeln med Örebros Fristadskonstnär Fikret Atay (Turkiet) som ansvarig curator. Här gäller det dock att anpassa sina förväntningar efter sammanhanget och den fragmentariska presentation som här blir möjlig.  

© Ulrika Sparre (Sverige)

Jag kan inte låta bli att förundras och glädjas över att Open Art fortsatt utvecklas och förmår att vartannat år sätta Örebro på kartan som en hamn för världskonsten. Genom de olika upplagorna av Open Art har staden även begåvats med ett antal permanenta verk, som fortsatt talar till övriga tillfälliga verk.
     Charlotte Gyllenhammars skulptur gissar jag är ett som skulle kunna bli kvar. Hennes överdimensionerade barnfigur klädd för ruff utomhuslek, Ute, Jätte, behåller sin integritet trots sommarens omgivande pop up-miljö.
     Det är värt besöket att bara möta allas ansträngningar oavsett resultat. Ulrika Sparre (Sverige) får kanske sista ordet i år med sin Jenny Holzer-inspirerade stadspoesi i stora och små format: ”I am not useful therefore I am.”

Örebro 2019-06-20 © Susanna Slöör