Livet självt, i sin mest grundläggande mening, och dess förändringsprocesser, står i centrum i Lovisa Ringborgs Phantom Limbs på Norrköpings Konstmuseum. Den högt hängande, cirkelformade svartvita videoprojektionen Liquid Moon imploderar och expanderar som pulserande celldelningar i ett rorschachmönster. Det fängslar som att stirra på en eld i sin ständiga föränderlighet, medan Jenna Hulténs ljudmatta lägger en känsla av uråldrighet över utställningsrummet. Ett rum som är svalt till temperaturen, dämpat i belysningen och har en sakral stämning.
     Mitt i rummet ligger skulpturerna Sovarna. De liknar helvita, blanka hästföl, till synes väntande på en livsimpuls och en okänd framtid. Det är i det flyktiga och opåtagliga vi befinner oss, i mellanrummet mellan det synliga och det osynliga, mellan natur och kultur, det kroppsliga och själsliga. Mellan det mest grundläggande på cellnivå, och det yttre vi skapar genom ritualer.

© Lovisa Ringborg (Klicka på bilden för hög upplösning)

Lovisa Ringborg, född 1979 i Linköping och verksam i Stockholm, använder fotografiet som grund, och samspelet mellan foto och skulptur är effektivt i det luftiga utställningsrummet. Bilderna som ingår i Phantom Limbs går i en rosa pastellton. Twisting Tree anspelar på människans nära relation till trädet. Triptyken Washing I–III på tvättande som civilisationsbyggande ritual. Stora tygsjok infärgade i köttig ton återkommer och täcker över kroppar, där händer och fötter tittar fram.
     Verken står för sig själva men bygger tillsammans en starkare helhet. Vi erbjuds titthål in i livets olika förändringsstadier. Armageddon, visar hus i skuggan av en vulkan mitt i ett utbrott, alldeles före ett tänkt utplånande. Här är färgen åter borta.

Intuition och association står över det uttänkta i Ringborgs arbetsprocess. Konsthistoriska referenser finns där, men vaga. Hon återanvänder också element från sitt eget bilduniversum. Utställningens titel Phantom Limbs, fantomsmärtor, ger vägledning. Vi får glimtar av det som vi inte kan se men ändå förnimmer. Man kan skönja ett linjärt berättande, där tillräckligt mcyket utelämnas för att provocera den egna tankeprocessen.

Norrköping 2019-09-04 © Mattias Lundblad