Det är i rumsligheten som den stora förståelsen av Disa Rytts verk tar kraft, blir till i samspelet mellan rum och materialets närvaro. Det gamla knarriga ateljérummet, med höga snedtak och Olle Nymans efterlämnade färgspår på takbjälkarna, ger utställningen en intimitet och skapar en samhörighet mellan konstnärerna verksamma då och nu. Hennes verk är gjorda med omsorgsfull precision, som förseglade ytor, hårt, likt trumskinn, spänd nylon och färgen applicerad med palettkniv. Rytmiska fraseringar mellan vitt och svart skapar kraftiga rörelser mot mjuka, vilket hjälper betraktaren att följa den sammanbundna strukturen mellan objekten.
     För Disa Rytt verkar handens synliga rörelser, som målande gest, vara för intim för att visas upp. ”Den sidan vänder jag inåt, in mot målningen själv.” De hårda vassa kanterna med vinyl och gesso övergår till tunna skira ytor i svart. Det spröda lyfter fram handens rörelse, mönstret slipas långsamt ned till en mjuk smekning i den vita, täta färgen. Det är svårt att fånga den materialiteten med kameran, man måste vara på plats för att uppleva kraften och polyesterns samtidiga sprödhet.

© Jakob Solgren (vä) © Disa Rytt (hö)

Även i Jakob Solgrens verk silar ljuset genom duken och klär av mörkret. Lika delar förnuft och erfarenhet beskriver himlen och avsaknaden av sol i diptyken Bina. De svarta partierna kyler ned, tynger, för att inte endast mentala luftslott ska skapas. Övergången från det sfäriska till det praktiska sker genom finfördelande förskjutningar. Med alkemistens noggrannhet, skapas en avvägd Ros Deli (Himmelsdagg). Bildsymboliken genomsyrar också Solgrens tillvägagångssätt, och han löser även upp gränserna mellan konst och design, skulptur och måleri.
     Tekniskt tycker jag dock att det taktila skiktmåleriet fungerar bättre än de ytor som är applicerade ovanpå dessa. Funderar över om de täckande, svart på svart, hade tjänat på att vara än tätare, matta istället för oljiga, för att uppnå en större kontrast mot den bakomliggande sfäriska ytan. Om Solgrens konstnärskap handlar om en fjärran längtan efter apelsinlundar i Iran, avlägsna palats i en ung pojkes reflektioner, eller vad det innebär att höra till, så är bilderna och objekten minst lika riktade mot betraktarens egna minnespunkter. En typ av beröring som bär en symbolisk skillnad mellan abstraktion och substans.

Stockholm 2019-05-17 © Windy Fur Rundgren