År 1918 anlades en av världens första institutioner för samtidskonst i Kronprinzenpalais trädgård i Berlin. Nationalsocialisterna kom att klassa den utställda konsten som degenererad och platsen låg länge i Unter den Lindens efterkrigsruiner. Femtioett år senare tar en byggnad med en oktogonal paviljong i tidstypisk DDR-stil form.
    Idag visas i Schinkel Pavillon utställningen Ground Zero. Christopher Kulendran Thomas och Annika Kuhlmanns verk Being Human (2019) som projicerats på en transparent yta delar paviljongen mitt itu. Filmen korrelerar med både rummet och de konstobjekt som placerats bakom projektionsytan, gjorda av de sri lankesiska samtidskonstnärerna Upali Ananda och Kinsley Gunatilake. Presentationsformen innebär att betraktaren upplever en uppluckring mellan film och verklighet. Detta då verket genom ett slags ”överstimulering” expanderar från att vara ett videoverk av dokumentär art till att inkludera landskapet det existerar i. 

Schinkel Klause, Schinkel Pavillon

Två trappor ned i eremitaget, Schinkel Klause, visas de tre samtidsmålarna Victor Man, Jill Mulleady och Issy Wood under titeln Claude Mirrors. Här blir Woods lätt suddiga porträtt av en antik byst i peruk, och den nyckel som utbyts framför hennes pupillösa blick, förmedlare av berättelsen. Men det är med hjälp av disparata tecken den ges. En sjöjungfru, uppklädd i mörkgrönt och pärlor, görs sällskap av en apa och en orm. Absint-ansikten och flickebarn i mörka, avlägsna rum och cowboyboots under bubbliga moln blir till dimmiga speglingar i ett källarhål.

Werkhalle Wiesenburg

Att bege sig vidare till den svenska konstnären Thomas Bo Henrikssons konstutpost Werkhalle Wiesenburg är att ta ytterligare del av metropolen Berlin. Tegelbyggnaden rymmer industriateljémiljön som utställningsplats och omges av vildvuxen, tysk undergroundcharm. Att det är en levande plats avspeglas även i programmets repetitioner och konserter, "fulmåleri" om misstag och action painting.
     Skapandet i sig är som ett slags exorcism, en renande process som manifesterar sig genom ramverk och drömmar. Konstens ström av handlingar multiplicerad med publikens respons gör metropolen till en ständigt fladdrande kuliss. Här uppstår det ur askan, och på en adress med förhistoria och framtid.
     Så här exakt trettio år efter murens fall och kapitalismens verkliga intåg handlar verk, utställning och stadsbild fortfarande om exploateringen av en yta, eller ett koncept. Men vad som kan, ska, tillåts eller bör fylla utrymmena skapar ständig debatt mellan intressenter med olika mål och syften.

Berlin 2019-11-21 © Tim Schmidt