På golvet i den stora salen ligger en grov väv av grågul halm med några röda tussar invävda. Storleken är som en ordinär köksmatta. På snedden över väven ligger en lång, smal metallpinne. Här samsas båda konstnärernas verk i ett gemensamt. Vems som är vems är outsagt.
     Ett liknande interfererande äger rum mellan Sjöbergs skulpturala ”porträtt” bestående i bh-byglar och något slags hängsmycken av snäckskal och metalldelar och Anderssons två-tre meter långa silverkedjor som vågformade sträcker ut sig över rummets väggar, från ett porträtt till ett annat.
     Att konstnärerna valt att låta sina uttryck samverka understryker de gemensamma dragen – tillfälligheterna, slumpen, ett arbetssätt som vilar på intuition och en tilltro till associationer och lust. Porträtten tolkar jag här utifrån Sjöbergs associativa arbetsmetod. Kan det vara bröstägarnas olika BH-storlekar som är utgångspunkt för varje porträtt?

© Hans Andersson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Visst går det att mestadels identifiera de båda konstnärernas respektive bild- och formspråk i utställningen, även deras arbetssätt är ibland likartade. Hans Andersson har gjort den svarta väggskulpturen i stora salen. Hängd högt uppe mot taket ser vi ett virrvarr av breda svarta gummi- eller textilremsor slarvigt lindade runt ett vågrätt placerat tunt metallrör. Några träpinnar är infogade i kompositionen och på vänstra sidan hänger en glittrande rund grej i ett snöre. Det hela ser tillfälligt och slumpartat ut. Verket ger tankar om voodoo och fetischism med hopsamlade föremål som har pålagts en magisk betydelse.
     Liknande associationer öppnas av flera verk i utställningen, exempelvis Sjöbergs långa, smala, grå väv som hänger från en klump av hopsydd kohud, i sin tur genomborrad av en hopbuntad persienn och en rulle av något vitt material. Väven ser ut som en hemslöjdsprodukt, det som är ovanför är en annan värld.

© Hans Andersson

Sjöbergs barocka skulptur av hopsydd grönskimrande kohud liggande på en hög otvättad fårull, en underkropp med ett par krumma ben, med respektive en svart lacksko och en gympasko på foten, har en central plats. Den stympade kroppen, hopsydd med koppartråd och styrd av elledningar som blodådror, är tvingad i en exponerande position. Sex och kanske våld dyker upp i tankarna, men skulpturen vilar ändå på en mjuk, om än smutsig, bädd.
     Hans Anderssons stora teckning föreställer ingenting. Ett mönster av cirklar med tecknade tunna streck på ett underlag av bruna papperspåsar är vacker och demonstrerar ett oerhört tålamod. Möjligen ett arbete som meditation för att låta sig uppslukas av upprepningen.
     Kanske är detta rapporter från livet samlade i gestaltad form. Hans Anderssons skulpturer, objekt, collage och teckningar till synes mera frivilligt inordnade i en konstnärlig tradition, Sjöbergs mer gränslösa. Utställningen tar tid för besökaren att processa – låt den göra det.

Stockholm 2019-05-31 © Maria Backman