Solen är horisonternas enväldige härskare som formar bergen efter behag. Med utgångspunkt från dessa närmast drömska ord av Ivan Aguéli (1869–1917) har en grupp studenter vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm skapat en utställning i samarbete med Aguélimuseet i Sala.

Aguélis idé tycks omöjlig i antropocen, då stater och ekonomiska konglomerat stör jordens processer från det mikroskopiska till det globala. Landskap omformas och kan inte återskapas.
     Studenterna har deltagit i det avslutade projektet Ekotop på Kungl. Konsthögskolan och utställningen i Sala är en fortsättning och bearbetning av de verk som visades på Gävle konstcentrum i våras.
Aguélis berg jämnas med marken, gruvor tar sitt, vägar och flygplatser asfalterar jorden. Skogar och växter disciplineras för att passa produktion och konsumtion, djuren trängs undan, luft och hav värms upp. Vad blir det av landskapen, av jorden?

Det finns en motsättning i Elina Erikssons presentation av sina målningar. I Gävle var de studier av livsprocesser genom mikroskopet. Nu sammanför hon dem till byggstenar i två schematiska gestalter, en Hon och en Han. Att nu reducera människan till ett slags pepparkaksfigurer – maktlösa, anpassningsbara och till synes glada står de mot människans intrikata inre. Hon behöver något större – som solen och bergen. Idéerna får inte monteras ned för att reducera människors kreativa krafter.

Atlantis (detalj) © Linnea Lindberg

I Aguélimuseets annex kommer Sara Ekholm Erikssons projicerade bilder till sin rätt. Här finns foton från skogsbranden runt Sala 2014 och äldre bilder som hennes far Pär Eriksson tagit i samband med så kallad kontrollerad skogsbrand. Konstnären visar också svarta brandrester från Sala. Verken sammanfattas i titeln Ekologisk störning kontrollera(d) brand. I historien finns myter om att av misstag släppa lös farliga krafter. Kontroll kan då tolkas som förnuft. Kontroll av status quo slår ofta fel. Okontrollerad tanklöshet kan vara lika illa.
     Linnea Lindberg fyller ett stängselnät med ett tjockt lager lera. Det är en landskapsmålning gjord av lera – från landskapet, ett mycket konkret möte och jag tänker på hur jorden vårdats i konsthistorien. Kanske är det därför målningen fått titeln Atlantis. I utarmningens tid är jorden monokrom.

Ämnet är formellt bärnsten i Vladyslav Kamenskyys film om ett återbesök i hans gamla hemland Ukraina. Landet har stora tillgångar av den traditionella smyckestenen bärnsten och vi följer letandet som övergått till exploatering. Han visar också prov på traditionellt bärnstenssmyckade bilder.
     Lior Nønne Malue Hansen, som liksom Anneli Ström Villaseca deltar med verk som visades i Gävle, konstaterar i en katalogtext att människan "försöker skapa ordning i entropins kaos och forma något slags perfekt tillstånd i ett evigt föränderligt universum".
     Problemet är att de starka krafter som antas skapa ett perfekt tillstånd har historiskt unika resurser att rubba de kretslopp solen hittills ensam härskat över.

Sala 2019-11-12 © Niels Hebert

Deltagande konstnärer: Sara Ekholm Eriksson, Elina Eriksson, Vladyslav Kamenskyy, Linnea Lindberg, Lior Nønne Malue Hansen, Anneli Ström Villaseca