Inför utställningen av de tre mottagarna av Sten A Olssons kulturstipendium inom bild och form har Göteborgs konstmuseums Stenasal delats in i tre separata avdelningar. Det är inte omotiverat, tvärtom motsvarar det ganska bra hur olika de tre konstnärskapen är.

Det första som möter besökaren är The Chain of Command, en tre och en halv meter hög akvarell av Martha Ossowska Persson där ett antal armar sträcks in i bildytan från båda sidor i olika vinklar (själv kommer jag att tänka på en gåsflock av någon anledning). Den och hennes övriga akvareller är alla nya verk, skapade för utställningen. Hennes vid det här laget välbekanta hand- och fingerkompositioner är övervägande målade mot mörk bakgrund vilket ger dem ett mindre anatomiskt och mer fotografiskt uttryck än tidigare. Allt är mycket skickligt utfört, men kanske har sensationen av att se akvareller i så stora format klingat av något i spåren efter Maria Nordin och Gunnel Wåhlstrand.

Jämfört med tidigare är Martha Ossowska Perssons senaste verk också mer rättframma och bygger inte så mycket på ett konstruerat myller utan avbildar mer direkt. Fortfarande dyker spår av samma antydan till könsdetaljer upp, där jag kanske mer än något annat stör mig på min egen reaktion: är det ett svalg eller en vagina, ett finger eller en penis? Jag är säker på att jag inte är ensam om att reagera så, och min invändning gäller inte huruvida Martha Ossowska Persson spekulerar i betraktarens reaktion, för det har hon all rätt i världen att göra i så fall, men för egen del vill jag slippa den tanken och kunna möta hennes verk förbehållslöst.
     Men utställningen innehåller också öppningar mot något nytt, som böljande abstrakta The Shadow Before My Eyes, och framförallt The Retelling of Waves, där ett draperat huvud med antydan till en gloria bakom suger in det marmorgrå tyget i munnen. Självklart kan man också här läsa in sexuella kopplingar, men verket lägger ytterligare ett lager till Martha Ossowska Perssons uttryck och det ska bli spännande att följa fortsättningen.

Allt kommer inte upp till ytan © Eva Löfdahl

På väg in i Eva Löfdahls utställning i det angränsande rummet passerar man Something Passed, fem tillklippta borstar placerade lodrätt på rad. Verket med sin dubbeltydigt humoristiska titel kan ses som lättviktigt i sammanhanget men sett till helheten i rummet spelar det en inte obetydlig roll. Här blandas både det omedelbara och det som är mer komplext. Till det förra hör direktheten i Allt kommer inte upp till ytan från 2010 med innehållet oåtkomligt i gipsblocken under den fläckade ytan med sina mynt- och växtdelsfrottage. Telluric Touch är mer en gåta. Titeln pekar mot någon form av markkontakt men i det tillstånd skelettfötterna och underbenen ser ut att befinna sig i kan de knappt ens bära upp sig själva. Handlar det om en läkeprocess ser den mer än plågsam ut, och med tanke på att materialet är billigast möjliga, flis och trallskruv, antingen en kommentar till vad vi värderar rent fysiskt, eller om det handlar om ett bevarande, vad vi gör med vår tid. Bara som ren form kan jag uppleva skulpturen som något annat än smärtsam.

Centralt i flera avseenden känns The Actual Outcome från 2019. I normal betraktningsvinkel ser skulpturen ut som ett bergsmassiv i gips men böjer man sig ner ser man att det tunga verket bärs upp av tunna metallstavar i ett fackverk. Mycket hänger på betraktningsvinkeln. I tanken kan bergslandskapets toppar och dalar representera materialiseringen av ett diagram. Det finns radiovågor från pulsarer som ser ut så här – en av dem i miljonupplagor på Joy Divisions debutalbum till exempel – men det kan lika gärna vara en återgivning av tankemönster eller en kurva över hur något utvecklats över tid. Hur man än hanterar skulpturen finns ett dialektiskt över- och underperspektiv där det som kan se bräckligt ut i förstone visar sig ha hela bärkraften och vara förutsättningen för det resultat titeln anspelar på.

Att gå från Eva Löfdahls konceptuella värld in i keramikern Masayoshi Oyas ljussatta rum blir då ett mycket tvärt kast. Det mesta här är bruksföremål: koppar, muggar, fat, med några enstaka utflykter i det oanvändbara, plus en ultramarint ljussatt installation kallad Trädgården som en naturlig anspelning på en uråldrig japansk tradition.
     Minst lika viktig här är presentationen där formgivaren Staffan Holm skapat hyllor och podier i vågigt glas speciellt för utställningen. Det är estetiskt mycket tilltalande och föredömligt nog har man lyckats undvika känslan av exklusiv butik men det är också i kombinationen med Staffan Holms podier som det mest spännande händer. Några bruksobjekt har placerats inuti podierna istället för ovanpå med effekten att både form och färg antagit nya skepnader.
     Kanske är jag blind för hur Masayoshi Oya har förhållit sig till traditionell japansk keramikkonst eller sätt att applicera färg och glasyr men jag ser annars inget som vare sig utmanar formen eller materialet i utställningen. Det var å andra sidan kanske heller aldrig meningen.

Göteborg 2019-12-13 © Olle Niklasson