Vivian Suter, född i Argentina, boende och verksam i Guatemala, har i det närmaste undvikit konstvärldens kommersiella sida och tillbringat det mesta av sitt konstnärskap i skymundan.
     Nu, närmare 70 år gammal, har hon fått ett sent men starkt genombrott. Inte minst på USA:s ostkust har hon senaste tiden haft en stark närvaro, och visats både inomhus och utomhus, något som går helt i linje med konstnärskapet. Under våren har Gladstone Gallery i New York haft en större utställning, och under hösten och vintern hänger hennes målningar utomhus längs New Yorks High Line. Året ut visas hon på Institute of Contemporary Art i Boston.

Som målare har Vivian Suter gått från ett relativt kontrollerat måleri, baserat på koncept, till att vända på rollerna i relationen mellan konstnär och konst. Om en yngre Suter arbetade för att uttrycka naturen, har istället naturen blivit en autonom medskapare. Suter integrerar den i sin process genom att låta sina målardukar utsättas för elementen, ofta under lång tid. Arbetssättet kan spåras till två orkaner som drabbade Guatemala och hennes hem åren 2005 och 2010. Dukar som dränkts av lervatten visade ett rorschachliknande avtryck när de öppnades.

© Vivian Suter (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Boston visas Vivian Suters arbete i ett enda rum. Hängningen är mycket tät. Ospända dukar överlappar varandra längs väggar och tak. I mitten av rummet hänger de som i en garderob med bildytorna vända in mot varandra, några decimeter isär och bara skymtande för betraktaren.
     Spåren av naturen är konkret i vissa fall, med löv som låtits vara kvar på duken, i andra fall i form av hur färgen åldrats, spruckit och flutit ut. Angreppssättet, där materialet och dess omgivning ges agens, andas en del abstrakt expressionism, och det finns ett släktskap inte minst med Helen Frankenthaler.

Hos Suter är det mesta flytande. Slump och kontroll, ute och inne, fullbordat och icke fullbordat, natur och fantasi, synligt och dolt. Även själva utställningen flyter ut ur rummet, med målningar hängande i den korridor som vetter mot vattnet.
     Måleritekniken växlar mellan helt abstrakt och vagt figurativt med djur- och människokroppar. På vissa dukar är färgen opak, tjock och sprucken, men de tunna lasyrerna dominerar. Rummet är meditativt. Sättet verken hänger bildar en akustikdämpande effekt, och man förlorar sig i alla dukar som omsluter en.

Boston 2019-11-14 © Mattias Lundblad