Det är alltid ett nöje att följa Astrid Sylwans måleriska energi och temperament. Den aktuella utställningen på Galleri Andersson/Sandström är inget undantag. Intrycket är att Astrid Sylwan fortsätter att utmana möjligheterna för hur högt tonläge och hur mycket brus som är möjligt att tillföra, utan att måleriet bryter samman. Det är intressanta och sköra gränser, som är särskilt lockande och utmanande för målare verksamma inom en mer abstrakt bildtradition. Det svider riktigt när de rödvioletta tonerna möter de blå i en målning som Ess i svärd. Det är helt klart meningen.
     Den franske målaren Jean Bazaine utforskade detta ackord grundligt i olika omgångar med dykmotivet som inspiration. Målningen träffar ögat som dykarens kropp slår genom vattenytan. Det är kittlande med just dessa vassa färgmöten tillsammans med det dramatiska spelet mellan färgytor och linjer. Överlag väljer Astrid Sylwan att rigga motspänstiga ackord som nästan fysiskt och direkt brottas på plats. I själva verket har nog processen bitvis varit tämligen långsam, när målningen utförts liggande. Stundtals har rikliga pölar av rinnande färg i lager fått torka ett och ett på duken.

Installationsvy

Titeln på utställningen knyter an till några av korten i en Tarotlek. Det är säkert ingen tillfällighet att Astrid Sylwan hyllar slumpen eller spådomskonstens tillfällighetslogik som grund för sina måleriska berättelser. Målningarna sätts troligen igång utifrån ett vagare infall som ges en tydligare riktning under samspelet mellan målare och duk. Tidsintervallet är som sagt långtifrån så omedelbart som de färdiga verken faktiskt i slutändan påstår, var och en.
     Jag kan möjligen känna en viss reservation för att målningarna gemensamt tenderar att ha blivit avslutade med liknande grad av energi. De låter lika högt, om man kan beskriva det så. Sedda var och en för sig är detta helt oproblematiskt. Möjligen bidrar den något monotona hängningen, som jag kan känna igen från andra av galleriets utställningar, till intrycket. Detta förtar hur som helst inte lockelsen att följa Astrid Sylwan i färgspåren och treva efter känslolägen och förebilder.
     Anar jag inte i målningen De älskande en inspiration hämtad från högrenässansmästaren Corregios svit med målningar av Jupiter och Io. Jag tänker särskilt på den där Jupiter dold i molnet erövrar och omfamnar Ios nakna kropp. Att låta betraktaren spegla sina minnen i abstraktionen och låta nya bilder födas genom de gamla är en av de finaste kvaliteterna i ett vitalt måleri.   

Stockholm 2019-11-21 © Susanna Slöör