Stefan Teleman (f 1936) har under sitt drygt sextioåriga konstnärskap konsekvent tagit grepp om samtidens politiska och sociala frågor. Med 60-talets vänsterradikala rörelser i ryggen har han återkommande ”vässat pennan” och levererat samhällskritiska reflektioner – ofta som spetsfundig satir. I en aktuell retrospektiv på Norrköpings Konstmuseum, kurerad av intendent Helena Scragg, presenteras nu den mångsidige StefanTeleman med ett stort antal verk: installation, collage, teckning, måleri, skulptur och litteratur från 70-talet och framåt.

Och det börjar liksom framlänges i en av de två stora salarna på nedervåningen, rakt in i ett utsnitt av Esse et videri, Stefan Telemans senaste projekt. Installationen är utgångspunkt till utställningens övriga sju teman men ger också en dagsaktuell bild av Telemans konstnärskap.
     Att verka och att synas – Esse et videri – det är så telemanskt det där att leka med ord. Titeln är en parafrasering på familjen Wallenbergs valspråk Esse non videri – Verka, inte synas. Den lakoniska anspelningen kan knappast bli tydligare. Dekonstruktionens metod är effektiv och Telemans bildestetik bygger ibland på samma princip. I Esse et videri får en omgång återvunna och uppsprättade matkartonger målade i svart bilda en kuslig fond; en videoloop bakom ett raster av kamouflagenät återger larmande krigsbilder och – var där inte ett JAS 39 som flimrade förbi? Jag kan förstås ha sett fel.

Hofbrigaden, Babels torn, 1979, reproduktion (detalj) © Stefan Teleman

I myternas värld sägs Alexander den store ha försökt nå himlens gräns på en flygande grip – ett påfallande högmodigt försök. Den komplexa gripen, symbol för både högmod och stridslusta, figurerar ofta i Telemans bilder från 90-talet. I Grip Grå har fabelfågelns konturer målats på duken med hjälp av en kliché i papp. Att skärpa den kritiska blicken och se igenom mönstret kan tyckas som en enkel metaforik men blir genom Telemans odogmatiska didaktik en öppning för berättelser om människors utsatthet och får tidigare verk som Halabja I och Gula madonnan att bränna till på näthinnan.
     Men Stefan Telemans allvarsamma lekar kan ibland vara tämligen uppsluppna. Under temat Motionärerna finns allsköns objekt från 90-talet: en samling mekaniska kronblomfigurer, himlakroppar av metallskrot och pungdjur utrustade med magväska och läderlabbar.
     Och den som minns det kollektiva brigadmåleriets era under 70-talet minns kanske också Hofbrigaden där Teleman ingick tillsammans med sex andra konstnärer. Gruppens satiriska mastodontverk Babels torn målades för en utställning på Moderna Museet 1979 och visas här som reproduktion.

Stefan Telemans genuina intresse för konstens sociala roll har alltid genomsyrat hans arbeten – även om tonläget kanske var något högre förr. Tillsammans med Christer Themptander genomförde han 1979 projektet Betraktelse inför en landsortstidning, en dåtidens diskursanalys i syfte att granska tidningen Barometerns journalistik. Om detta visas diverse arkivmaterial men främst Telemans kanske allra kaxigaste målningar som med sin förbehållslösa satir (och ibland höga kolorit) sopar till både kungen, kyrkan och familjen.

Norrköping 2019-10-16 © Lotta Ekfeldt