Christer Themptanders konstnärskap sträcker sig långt tillbaka i tiden, ändå känns bilderna ofta som nyupptäckter och konstnären som nyfiket sökande och bökande. Det har kanske delvis med själva tekniken att göra; det medvetet sönderkopierade ursprungsmaterialet ansluter sömlöst till dagens brusande flod av massmedialt flimmer.
     Högt eller lågt, betydelsefullt eller bagatellartat – allt ryms i Themptanders problematiserade menageri. Maktens män möter hårdnackat motstånd, kejsarna faller nakna från sina piedestaler. Med en förlösande humor balanserar Themptander den inkapslade indignationen. Men när hjältarna i enstaka fall avporträtteras (exempelvis Marx) kan konstnären luta sig tillbaka i tillfällig vapenvila.
     Men politik i alla ära, på den aktuella utställningen berörs jag personligen mest av Christer Themptanders dystopiska triptyk Den Yttersta Dagen. I den förmedlas både en privat och en allmänmänsklig insikt av bråddjupsartad karaktär: tiden är utmätt för var och en.

© Christer Themptander

Eva Grytt som medutställare till Themptander fungerar utmärkt som med- och motpol. Hennes rebusartade collage både tillför och bekräftar. De skenbart fabelliknande historierna har egentligen mer med kärleken till collagets form och uttryck att göra än till själva berättandet. Och hennes känsla för rytm och ytindelning är sällsynt klar och koncis.
     Märkligt nog är det inte collagets okrönte konung John Heartfield jag i första hand kommer att tänka på, utan den musikaliskt formfulländade Robert Motherwell. Eva Grytt har en liknande vältempererad känsla för rytm, detalj och helhet – en ganska sällsynt egenskap bland collagets tillskyndare. Personligen blir jag kollegialt upprymd av hennes sätt att så självklart rensa, förfina och ställa samman. Collagen är komplicerade med sina oväntade kombinationer av disparata objekt, ändå framstår de som så avklarnat enkla, och i en positiv mening så definitiva.

Stockholm 2019-03-05 © Leif Mattsson