Kanske är kaos och misslyckande själva poängen i Hanna Björkdahls keramiksvit Fritt fall, ett utforskande bortom traditionell välordnad form. Hon tycks obönhörlig i sin formkritik, stjälper glasyr över stengodset och formerna står där som med kläder i oordning. De många glasyrfärgerna understryker kaoset och en betraktare kan tycka sig se gestalter i de glatta ytorna – men inga finns där.
Joline Uvmans minimalistiska installation Kvantdockor i salen intill tycks sval. Enligt kvantmekaniken kan två partiklar påverka varandra oavsett hur stort avståndet är mellan dem. De är sammanflätade i någon mening. Kvantdockorna är anonyma livräddningsdockor. En står, en annan ligger, en tredje är endast ett fragment. På en plexiglasskiva projiceras en bild av en strand och ett antal andra bilder, varav några för tankarna till Medelhavet. En tolkning kan vara att vi möter den förlamande oförmågan att rädda människor i nöd. Fast vi på något sätt är sammanflätade.
|
© Hanna Björkdahl |
Elin Odentias målningar framställer tredimensionella objekt med geometriska drag. Titeln Observer/Let time pass antyder en meditativ blick, en strävan efter öppenhet och medvetenhet om världens kaos och vikten av att urskilja det väsentliga och en plats eller tanke för detta. Målningarna för tankarna till 1930-talets nysakliga måleri, men i viss mån även till Torsten Anderssons brottning med målade objekt, även om hans var mindre precisa.
Människans öra är huvudmotivet i Viola Florins installation Hemkomsten, som i huvudsak består av keramikskulpturer förstärkta med tyg. Hörseln är ett grundläggande sinne. Fostret avlyssnar moderns hjärtslag och hörseln är ett viktigt medel för det lilla barnets orientering och anknytning till de närmaste. Örat kan ses som spanare i ett verk, men i ett par andra ter öronen sig trötta och åldrade. Öron kan inte blunda och i världen formas ett stegrande sammelsurium av buller, röster och rop. I längden tycks detta ohållbart, vilket framgår av kolteckningen Exit.
Alex Rosas väldiga installation har rötter i samtida kitsch. Konstnären tycks helt orädd. Man kan instämma i anslaget: Hur långt kan känslorna – i detta fall mycket speciellt uttryckta – dra iväg med en människa? Jag tänker att det finns en parallell till nöjesfält, där något befriande ibland finns, åtminstone för stunden. Liksom för medutställaren Hanna Björkdahl, så finns för Alex Rosa förhoppningsvis ett nästa steg.
Uppsala 2019-12-10 © Niels Hebert
Anna-Lisa Thomson-stipendiaterna utses varje år bland kvinnliga avgångselever vid konsthögskolornas masterklasser. Årets stipendiater är Hanna Björkdahl, Joline Uvman, Elin Odentia, Viola Florin och Alex Rosa. |