Det är en högst märkvärdig och varmt välkommen utställning som möter på Millesgården. Mättad med både djup och bredd presenteras här en fullödig exempelsamling med främst måleri och grafik av tyska tidiga modernister. Tillbaka till paradiset är titeln som samlar framförallt konstnärer sorterade under rubriken expressionister. Den säger egentligen inte särskilt mycket om de vitala bildskapare som samlades i kända grupperingar som Die Brücke och Der Blaue Reiter.

Den tyska vågen av nydanare följde några decennier efter den franska. Perioden efter sekelskiftet, framöver första världskriget och vidare in i mellankrigsperioden står för en remarkabel utveckling. Det sker i spåren av kraftfulla samhällsförändringar och ny frihet för individen att verka, som exempelvis konstnär. Reaktionerna söker också formulera alternativen och de förlorade paradisen. Brunsåsen, romantiken och symbolerna ersätts av kraftfulla färgackord och uttrycksfull linjeföring.

Landskap med vit mur, opd, 1910 © Gabriele Münter

Ernst Ludwig Kirchners porträtt av arkitekten Henry van der Velde med titeln Vandraren, skulle kunna sammanfatta den expressionistiska vändningen. Den anspelar sannolikt på Caspar David Friedrich vandrare, symbolbilden för romantiken. Kirchners vandrare spänner ögonen i betraktaren och kräver dock ett direkt svar. De blånande bergen har han vänt ryggen. Händelserna spränger bildytorna hos Kirchner med vassa diagonaler.
     Karl Schmidt-Rottluff skärper och koncentrerar den höga färgen i utsikter och landskap. Tillsammans med bland andra Erich Heckel bildade de tre från början arkitekturstuderanden gruppen Die Brücke 1905 som var verksam fram till 1913.

Vandraren, opd, 1922 © Ernst Ludwig Kirchner

I gruppen ingick även Emil Nolde, som inte lyckades undvika arbetsförbud eller att få sina verk utsorterade som ”Entartete” trots medlemsskap i Nazistpartiet. Studien och stillebenet med porslins-ko (svartvit lågland), japansk docka och exotisk mask är i sig ett roande exempel på vad man stämplade som avskyvärt. Ödet som icke önskvärd delade han med tidiga tyska modernister och en katalog från utställningen med den ”degenererade, dekadenta” konsten finns med på utställningen. Bara den trycksaken med omslag är en utomordentligt viktig påminnelse om maktens illgärningar om den hamnar i fel händer.

I dessa dagar kan man förvånas över att Moderna Museet inte redan tagit ett initiativ för att uppmärksamma den moderna konst som extremhögerpartier förintade av politiska skäl. Sverige och särskilt Stockholms konstliv har genom åren behandlat den tyska sidan av modernismen med förfärande klent intresse till förmån för fransk och amerikansk. En av essäerna i katalogen kastar ett spännande ljus över varför just expressionisterna kom att bli ”entartete”, inte minst genom kopplingen till tyska samlares och museiansvarigas tidiga intresse för den moderna franska konsten, som redan Kejsaren offentligt fördömde år 1899.

Den fallne, linoliumsnitt, 1913/14 © Christian Rohlfs

Den tidigt bortgångne Frans Marc tillhörde gruppen Der Blaue Reiter som även samlade andligt sökande målare som Kandinsky, här representerad med två teckningar, och Gabriele Münter. Av henne visas en målning. Med finns också verk av August Macke samt ryssen Alexej von Jawlensky som tillsammans med Marianne von Werefkin flyttade till München och anslöt till gruppen. Utställningen öppnar med två målningar av honom som tydligt visar hur intresset för postimpressionismen omformuleras till en högst egen ikonografi i Flickhuvud med röd turban och gult spänne.
     Hyllningarna till en degraderad gud eller ny andlighet uppstår i konsten. Frans Marc sökte sig från människorna och uttryckte sig i ritualiserade djurformer och konstruerade rörelsemönster, vid gränsen av ett abstrakt förhållningsätt.

Millesgården har med sin aktuella utställning kunnat låna verk ur två tyska museisamlingar och till förtjänsterna med detta hör även det rika materialet av grafik. Särskilt trä- och linoliumsnitt förknippar man starkt med perioden. Rummet med Max Beckmanns litografier och litanior över sin tids tillstånd är fint avvägt. Verken samsas med en rad träsnitt av Conrad Felixmüller som är en ny bekantskap för mig.
     Det tillhör utställningens förtjänster att den samlat så pass många deltagare, vilket ger en förhållandevis rik inblick i detta högintressanta skeende i den moderna konstens utveckling. Välfyllt och sakligt hängt lyckas Millesgården pricka in en fullträff och ett måstebesök att sätta på vårens att-se-lista. 

Lidingö 2019-02-26 © Susanna Slöör