Nog känns väl arkeologin och dess metoder som utgrävning som både anakronistiska och dysfunktionella sätt att undersöka vår överdokumenterade samtid. Kanske är det just därför de lockar Konstmuseet i Skövde till att sätta ihop en utställning som ska pröva om de kan ha någon bäring på vårt nu i ett konstnärligt sammanhang. Det ligger litet i luften, åtminstone i Skaraborg. Samtidigt visar nu Västergötlands museum utställningen I vår tid där man bokstavligen gjort utgrävningar av lämningar från vår tid som de nerlagda ”framtidsprojekten” Köpstaden i Skara och Ranstadsverken.
      Vetenskapligt känns det som ren mumbojumbo, men konsten har ju andra metoder, bevekelsegrunder och vägar. ”Finns månne svaren på några av dagens problem att finna om vi gräver oss bakåt” frågar sig museimännen i Skövde och åkallar konsten. Av den här utställningen att döma är nog så inte fallet. Men verken har som tur är andra kvaliteter och möjligheter.

Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans visar arbeten som kallas spagyriska. Det handlar enligt teorin om att abstrahera vissa växter till högre kraft och potens. Deras utställningsdel är ett svart tält och inuti finns hyllor mot vitmålad brädvägg. Där står burkar med olika växtextrakt med en kort beskrivning av deras egenskaper som läkande krafter ”i samklang med naturens kretslopp och himlakropparnas rörelser”. Det ser mest ut som en välstajlad hälsokostbutik. Och någon magi kan jag inte erfara trots flera besök.

Oona Libens konstnärskap handlar om ”media-arkeologiska undersökningar.” Det visar sig vara en installation av mängder av gammalmodiga apparater från förr som filmprojektor, overheadapparat och annan medianostalgi. Med hjälp av dessa och andra karaktärsfulla föremål skapar hon en föreställning som visar ett undervattenslandskaps lagerföljder och livsformer. Ljus och rörelse skapar ett skuggspel som tar in hela rummet i sin berättelse. Verket är en föreställning där hon själv och en medarbetare sköter maskineriet. Så skedde på vernissagen, men under utställningen är installationen självgående och känns litet övergiven.

© Oona Libens

Jamie Fawcus arbetar med en konst som inspireras av ljudarkeologi. Den arkeologiarten är av naturliga skäl särskilt spekulativ. Om du vid en utgrävning hittar ett rör: är det ett musikinstrument eller ett vapen eller något annat? När man hittar förhistoriska anordningar som kan ge ljud ifrån sig sätter det förstås fantasin i rörelse. Här ges lika stort tolkningsutrymme för fantasi som vetenskaplig tolkning, kanske till och med större. Jamie Fawcus har gjort en föreställning med föremål i vår tid använda på sätt som liknar de ljudarkeologiska gissningarna. I ett mörkt rum glimmar en imponerande samling av rostfria hushållsskålar tillsammans med några stenkrosshögar och glaskärl. På väggen visas en film av den dansföreställning som hans samarbetspartner Ulrika Wedin skapat som en del av uttrycket. Det är en suggestiv och fantasieggande upplevelse att gå in i hans märkligt klingande rum.

För mig är utställningens stora behållning Anders Paulins och Johan Forsmans Three White Soldiers. Det börjar med en film som visar en helt sluten byggnad där superdatorer som med obegripliga hastigheter agerar på aktiemarknaden och, där för oss omärkbara tidsskillnader, skapar finansmarknadstrollkarlarnas förmögenheter. Muhammed Ali sa en gång att han var så snabb att när han tryckte på ljusknappen för att släcka i sovrummet hann han lägga sig i sängen innan det blev mörkt. De här transaktionerna som far som speedade svalor över skärmen verkar vara ännu mycket ofattbarare och snabbare. De sätts i sammanhang av historisk magi från andra tider och kulturer. Det sker på skärmar i ett rum där en stor apparat liksom letar i jorden efter mysteriernas materiella bas. Det här fascinerande verket förenar känsla och intellekt i synergisk samverkan.

Skövde 2019-02-06 © Bo Borg