Och den ljusnande framtid är vår? Alla tre av Valands examensutställningar berör frågan, tydligast masterstudenterna i Göteborgs konsthall. Men vi börjar på Gamlestadens fabriksområde där kandidatstudenterna i Fri konst ställer ut i en före detta fabrikslokal på 1000 kvadratmeter – därav titeln 1000m2. Där man tidigare trängts ihop i Valands egna lokaler slipper de fjorton studenterna nu kompromissa med utrymmet och kan också ge varje objekt en ändamålsenlig ljussättning.
      Kandidatutställningarna brukar vara spretiga historier, så även denna med allt från videoverk, filmad performance, tatuering, skulptur, installation och måleri. Uttrycken varierar där vissa verk kändes helt färdigutvecklade, och kanske mindre spännande just därför, medan andra ställer frågor och öppnar därmed för nyfikenhet och ytterligare utforskande. Det sammanlagda intrycket av 1000m2 är att årets kandidater är en grupp individualister som tar sitt konstnärskap på stort allvar.

In search of sunrise © Hanna Melkersson BFA (Klicka på bilden för hög upplösning

Fotograferna har kallat sin utställning This is not a departure hall och fyllt Röda Sten Konsthalls tre våningar med foto, video och objekt. Om titeln syftar på den del av avgångshallen där resande skiljs från allmänheten och om den i så fall kan tolkas inkluderande eller exkluderande blev jag aldrig klar över. Men att den övervägande delen av fotograferna ägnade sig åt någon form av relationer blev man varse genom texterna som var uppsatta vid varje utställningsyta. Det var mellanmänskliga relationer, relationer till det individuella och det kollektiva, mellan den egna identiteten och att iklä sig en annan, relationer till naturen, ekosystemet, människans villkor, kropp, intimitet, samhället, det personliga, det privata, politiken och till livet i allmänhet.

Efter detta relationsöverflöd retirerade jag till två videoverk som båda övertygade inte minst genom sitt direkta tilltal. Anna Julkunens verk handlade om att växa upp som finländsk i ett svenskt samhälle, där en duk visade tre generationer kvinnliga Julkunen filmade i en grusgrop à la stillbildsporträtt och en visade texter som i korta fraser på fördomsfull grund beskrev upplevelsen. Den kongeniala titeln Ei saa Peittää, ”Får ej övertäckas”, kan vara den enda finskan bortsett från några svordomar som en svensk känner till eftersom den står tryckt på alla elelementens varningsskyltar.
     Det andra videoverket hette Lean on me, en installation med flera skärmar av Åsa Båve, som beskrev professionell intimitet i flera scener hämtade från olika vårdsituationer där filmen vid handfatet var både omedelbar och gripande.

Drift © Klængur Gunnarsson

När Göteborgs konsthall öppnade dagen efter vernissagen för masterstudenterna i Fri konst stötte jag ihop med en av värdarna som sopade golvet i Simon Fagéus installation Den femte spindeln. Ett litet barn hade trampat i klippformationen uppbyggd av näringslösning och potatismjöl och det vita pulvret hade spridits ut över golvet. Träffande, som verket till en del handlar om ett barn som tappat muskelminnet i handen och nu hade ett annat barn satt sitt avtryck i det. Men Den femte spindeln = barnets hand i filmen, rör sig också kring minnen i ett större perspektiv.

Fler verk, precis som utställningens titel, Saker vi kommer att glömma, har minnen som tema: Laurence Price har återuppväckt minnen ur querrörelsens arkiv i sin installation Klubblokal/Hybrid-Evocation; Klængur Gunnarsson låter trädgrenar som vuxit fast i gunnebostängsel längs Gunnarssons pendelväg berätta om sina minnen på tre filmdukar i Drift – mikrofoner är uppställda vid grenarna och texterna projiceras på liggande tvåtumfyrareglar. Där tangeras nog gränsen för hur fyndigt man kan presentera ett konstverk. Mathilda Franzén speglar både minnen och språkliga tillkortakommanden i videoinstallationen Anteckningar härifrån med utgångspunkt i en resa till Sao Paulo och Stig Steiners Oh Aldo! är en fysisk installation kring objektifieringen av en byggnads död.

Planetens framtid är också avläsbar i flera av de nu nämnda verken men tydligast i Josef Mellergårds installation Scenography for the anthropocene med granar byggda av gran, en bild på ett översvämmat Göteborg sett från Götaplatsen och Utrotningsboken, en tjock bok med helt tomma sidor sånär som på kortfattade fakta runt utrotade djur, ett per uppslag. Möjligen kan man också här räkna in Climate changer, del 1 Eirik Rønnebergs kombinerade ateljé och bostad på hjul som döptes med öl och taffligt dragspel under vernissagen.

Under invigningstalet citerade Akademin Valands prefekt Troels Degn Johansson den marxistiske litteraturkritikern och samhällsvetaren Frederic Jameson ”Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen” men menade samtidigt att utställningen ska ses som en möjlighet att vända utvecklingen, att det finns hopp.
Som helhet är Saker vi kommer att glömma mycket professionellt presenterad – verken är renodlade, mer präglade av produkt än process – och finns det något man skulle önska av utställningen så hade det varit lite mer temperament, att det hade bränt till på allvar någonstans.

Göteborg 2019-05-02 © Olle Niklasson