Det var snart tio år sedan som jag första gången drabbades av Thale Vangens konst. Då i form av ett två meter högt gnisslande hjulverk med, som det visade sig vara, grodkroppar i silikon uppträdda på band. Långsamt halades de ner i ett klibbigt sirapsbad, för att droppande åka upp igen. Ett makabert perpetuum mobile med drag av naken sublim skönhet över sig. Jag rös av behag och obehag på samma gång.
     Sedan dess har Thale Vangen använt sig av flera djur i sina installationer och skulpturer: gethuvuden, hästben, fågelvingar, bläckfiskar, tillsammans med mer eller mindre oidentifierbara djurkroppar. Framför allt har hon arbetat med organiska material, konstfullt och skickligt, i synnerhet djurhudar och tagel, tillsammans med metall och trä.

När Thale Vangen nu är aktuell hos Galleri Thomas Wallner i Simris är det djurlika och organiska ersatt av kantigt spetsiga former. Vi möter ett upptåg av spöklika skepnader i grupperingar om två eller tre, någon är ensam. Ett okänt sällskap av långa, gängliga eller korta magra figurer. Genomskinliga är de, visar det sig när vi går runt och tittar tillbaka mot ljuset från ingångssidan. I sina späkta kroppar, med pergamentlikt tunn hud, bär de ovala träformer i mag- och brösthöjd. Tunga osynliga metallplattor förankrar dem i golvet.

Natten rör sig © Thale Vangen

”Natten rör sig” är utställningens rubrik, en fokuserad och absolut oinsmickrande installation. Släktskapet med surrealisternas föreställningsvärld är tydlig. Thale Vangen rör sig i rågången mellan naturvetenskap och konst, och tänjer gränserna. Betydelseglidningar och förvandling kan sägas vara hennes ledord. En förvandling kan vara abrupt och definitiv, men hon söker snarare den långsamma metamorfosen. Också den blir ofullständig, med fingertoppskänsla stoppas processen någonstans mitt emellan där varken-eller råder, eller ett både-och. Ett speciellt tillstånd som i sig utgör ett tredje alternativ.
     Vi möter vare sig människor eller djur. På en vägg hänger tre slaka bläckfiskliknande figurer och några mjuka ljusa former dras till varandra lite längre bort på golvet. Intellekt och emotioner flätas samman.
   ”Natten rör sig” är sublim och suggestiv, utställningen genomsyras av ett drag av besvärjelse. Det vore lätt att använda ordet magiskt men i det trolska och poetiska ligger en stor portion av något förhäxande, något obehagligt och skrämmande. Det har lika mycket att göra med det aldrig seddas oigenkännbarhet som med det oberäkneliga som undandrar sig definition och hemhörighet i de kategorier vi hanterar.

Third Nature © Sofia Olsson

Detta mörka tonläge byts till sköna färgackord i intilliggande rum där Sofia Olsson visar målningar. Med sitt materialval och plåt som underlag är de utmärkt användbara i vårdens offentliga rum där de kan ge behagliga associationer och skingra svåra tankar.

Simris 2019-06-26 © Kristina Maria Mezei