Systrarna Christine och Margaret Wertheims (f. 1958, Australien) virkade korallrev Crochet Corall Reef till vilka tusentals deltagare genom åren bjudits in för att bidra framstår som ett av de mer fascinerande verken på Biennalen 2019, både som enskilt verk men också som amokskapande system. Här finns det matematiska och programmerande tilltalet som å ena sidan skildrar tidsmässigt långsamtväxande strukturer. Men det väcker också fantasier om när principerna förrycks och försätts i ett annat skapande tempo – likt människans snabbt verkande utbredning och resurskrävande konsumtion, processer som dör likt hajen om de tvingas till stillastående.

Biennalmyllret och Venedigs majturistande horder uppmuntrar i sig tankar om strukturer i galopperande tillväxt. I magasinet på flyget ned läser jag statistik på hur mycket jordens befolkning har vuxit sedan 1950-talet till idag: med 197 procent i jämförelse med tillväxten av turister som vuxit med 5.500 procent under motsvarande period. Gott för ekonomi, innovationer och den allmänmänskliga ruljangsen, men skrämmande sett ur systrarna Wertheims perspektiv.

© Sun Yan och Peng Yu, bort och verkar i Peking (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Giardini visas den dansande roboten i tillsynes uppror mot sitt upphov, som reagerar på och skyfflar blodliknande vätska vilken skvätter mot biennalpubliken skyddad av plastglasburen. Suan Yuan (f 1972, Kina) och Peng Yus (f. 1974, Kina) verk får väl ses som stämningsskapande allvarshumor i huvudutställningens paviljong runt vilken tekniken, de artificiella organismerna och utopierna vecklar ut sig i en dialog även människor förutan.    

Det finns som vanligt en mängd starka verk som fungerar särskilt väl i biennalsammanhanget, där alla kämpar mot risken att överröstas. I Arsenale är det företrädesvis skulpturen när den lyckas frigöra sig från att uppfattas som scenografi som övertygar.
     Till favoriterna hör Tarek Atouis (f. 1980 Beirut) keramiska instrument. Suki Seokyeong Kang (f. 1977 Seul) lyckas med sina förtätade objekt, som sömlöst glider mellan måleri, skulptur och valda artefakter, skapa starka och självständiga installationer i huvudutställningens två delar. I Giardini är det en kär anförvants rörelsemönster som inspirerat. Liu Wei (f 1972 Peking) i sin tur söker i gränslandet mellan arkitektur och utomhusskulptur och räds inte modernistiska referenser i storskaliga format för formens egen skull.

Nordiska paviljongen © Ingela Ihrman, bor och verkar i Malmö

Det visas en hel del rörlig bild av olika slag och det är alltid inspirerande att ta del av hur tekniken utvecklas och bemästras mer eller mindre intelligent i konstnärernas händer. I Arsenale finns tidigt i utställningen ett videoverk, eller snarare ett collage med 48 pågående klipp ur krigsfilmer, av Christian Marclay (f 1955 USA) strimlade till varsin kontur och monterade tillsammans som ett barnets tänkta evighetsrum. Rörliga bildverk som förmår att i ett ögonkast förmedla verkets styrka och behålla betraktarens intresse är en svår kvalitet att bemästra.

Ulrike Müller (f 1971, Österrike) visar i en större textil och emaljer hur ett abstrakt formspråk ges förnyad kraft. Detta mot de enda väggar som givits en egen bakgrundston i Arsenale, vilket naturligtvis fungerar väsentligt bättre än den råa plywoodens tillfällighetskaraktär.
    Starkaste landspaviljong utanför huvudutställningen i Giardini står för övrigt USA för med skulptören Martin Puryears egenartade och formstarka verk.
     Klimatfrågan fick sin bekräftelse som samtidens dagslända inte minst genom valet att belöna Litauens paviljong i Arsenale med guldlejonet.

Svagast på huvudutställningen är i mina ögon måleriet. Här känns det tydligt att curator med team sannolikt arbetat en hel del med digitala presentationer och förlagor i huvudet. Collagen i mer figurativ form passar det arbetssättet alltför väl, men resultaten i verkligheten får ofta svårt att hålla den höga kvalitet som måleriet borde ha på den här nivån.
     Jag imponeras inte heller av retoriken om hur innovativt Avery Singer (f 1977, New York) undersöker måleriets gränser som medium med hjälp av 3D-modellering och airbrush, utifrån teorier om vad som är ”gender”-neutraliserande.  

Det är nästan ofrånkomligt att ett av de få lågmälda verken, hängande ovidkommande vid sidan av, i efterhand växer sig starkare i minnet. Andra Ursuta (f 1979, Rumänien) har bland annat skapat en uppochnervänd bröstkorg hängande från ryggradens fäste i bäckenet. Över öppningen har hon trätt en rosa soppåse med minnen från ett havererat äktenskap, så enkelt och gripande effektivt.
     Möjligen är det återhållna allvaret som vinner i längden i år. Shilpa Guptas (f 1976, Indien) poetiska ljudinstallation For, in your tongue, I cannot fit låter rösterna tona ur mikrofoner hängda från taket över spjut med varsitt spetsat ark med citat/poem ur olika källor för vilka upphovsmakarna under sin tid förföljts. Att försiktigt tränga sig in bland dessa pålar föder den koncentration och solitära känsla som krävs för att nå den fördjupande dialogen som så småningom leder till kommande insikter.

Venedig 2019-05-15 © Susanna Slöör

Läs även debattartikeln/krönikan om Venedigbiennalens klimatsmarta huvudvärk>>