Att en händelse kan berättas på många olika sätt är numera en självklarhet. Beroende på vem som återger en historia skiftar infallsvinkeln, ingångar och tolkningar byter plats. Berättelserna tillsammans blir till historieskrivning, skapar identitet, tillhörighet eller utanförskap. Det är något som sommarens stora utställning på Wanås konst tar fasta på. Nu fortsätter fjolårets samarbete med skulpturparken Nirox utanför Johannesburg i Sydafrika. Åtta konstnärer gästar konsthallen och bokskogen med sina installationer: visuella tolkningar av förhållanden kring makt och förtryck, utsatthet och protester. Latent antydda eller öppet namngivna.
     Materialet som vägleder besökaren i de olika byggnaderna och den vackra bokskogen är omsorgsfullt framtaget. Kartan är lätt att följa och innehåller både tidigare verk, numera ett sjuttiotal, och årets nykomlingar. Katalogen skriver fram verkens innehåll, något som hos besökarna väcker antingen uppskattning eller irritation.

Utställningens rubrik ”Not A Single Story II” tar sats i den nigerianska författaren Chimamanda Nguzi Adichies TED Talk från 2009, som också går att lyssna till på nätet. Till höjdpunkterna på Wanås hör Santiago Mostyns dubbla berättelse, ett videoverk gjort till rapparen Erik Lundins låt Suedi. Lundin berättar om sin uppväxt i Västerort utanför Stockholm, en uppväxt som hos honom skapar en dubbel identitet: han betraktas som svensk, men själv känner han sig som andra generationens invandrare, ändå utanför. Mostyns film växlar mellan ett par manliga brottares vita kroppar i närbild och den filmade strömmen av flyktingar som 2015 vandrar genom Ungern, på väg mot en bättre framtid, ett nytt hemland. Det är suggestivt, mäktigt och fångar den dubbelbottnade känslan av att både tillhöra och vara utanför.

Konsthallens första rum fylls av en illa installerad berättelse om kvinnliga konstnärer och slavhandel (som katalogen utförligt förklarar men som verket knappast gestaltar) av Lubiana Himid. Jag fastnar i stället inför skrindornas vackra målningar av inhemska djur och insekter. I nästa rum konfronteras vi av Lungiswa Gquntas verk, Lawn. Golvet täcks av sönderslagna colaflaskor med vassa kanter, fyllda med en grönskimrande vätska. Upplevelsen som framskrivs kretsar kring våld och brandbomber men det blir skönheten som dominerar: glittrande ordning och en frisk doft av gräsmatta.
     Ännu en suggestiv installation snärjer in oss i på loftet ovanför konsthallen: Anike Joyce Sadiq bjuder på ett skuggspel där känslan av att befinna sig i en hotfull förhörssituation är stark. Samtidigt, där jag sitter på en stol med hörlurar på huvudet, löper en filmad text på min rygg, som förtydligar det filosofiska innehållet i att bli betraktad av någon annan, att förfrämligas och bli den andre.

Lawn © Lungiswa Gqunta

Vandringen i den mäktiga bokskogen leder oss på upptäcktsfärd. Vi hittar Marcia Kures Denizens (Invånare) uppe i träden. Stora färgstarka odefinierbara tygskapelser som smyger sig på oss och väcker medkänsla och oro på samma gång.
     Längre fram möter vi Gquntas flaskor ännu en gång. De bildar ett draperi där de hänger i rep och blockerar stigen. Väja eller tränga sig igenom? Vi väljer det senare alternativet.
     Det är svårt att förflytta sig till Sydafrikas våldsamma förflutna, de svartas historia och kåkstädernas upplopp i mötet med dessa konstverk på Wanås. Snarare formas verken till poetiska metaforer där det politiska innehållet anas som en blandning av empati och latent hot som när som helst kan explodera. Promenaden under träden, längs stigarna kring sjön skalar fram känslorna i upplevelsen och ger mindre utrymme för abstrakta, kyliga reflektioner.
     Och så snubblar jag över ett äldre verk av Jenny Holzer, en ristning i en sten: ”There is nothing exept what you sense”, ett citat som understryker mina tankegångar.

När vi sedan får syn på utställningens absoluta höjdpunkt, den enorma vita ballongen av Peter Geschwind och Gunilla Klingberg, vidgas perspektiven. Fläktar blåser upp den gigantiska påsen, sydd av tunn plast, ett material som används i extremsituationer, och får den att andas. Som inför ett ufo som kraschat mellan grenarna omfattar tankarna plötsligt universum, och jorden med dess natur, maskiner och plaster blir till ett litet klot. Lifesystem – Nonspace förstärker insikten om vår litenhet och begränsade tid på jorden.

Wanås 2019-06-12 © Kristina Maria Mezei