Monokroma fyrkanter, som fönster mot det okända, löper som ett band längs väggarna i Stora Galleriet. Färgen skiftar i vackra, jordnära toner i målning efter målning, alla i samma anspråkslösa format. Som kalenderblad. Som dagbokssidor med en hemlig skrift på.
     Jag försöker föreställa mig det Paris som Anders Widoff fångar här. En morgon som vaknar. En kväll när ljuset har släckts. Dagarna som liknar varandra men aldrig kan upprepas. 60-dagar är ett urval ur en svit om ett hundratal verk. 

En mängd objekt samlas på ett stort bord i mitten av rummet. Comte de Lautréamont jublar i sin grav. Varken ett paraply eller en symaskin finns inom räckhåll. Det är dock själva idén om det oförmodade mötet på ett operationsbord som förvaltas här. Under 1920-talet hittade surrealisterna skönheten på loppismarknader. Ett sekel senare räddar Widoff från glömskan det som Paris skänkt honom. Träbitar, stenar, betongskärvor förvandlas till konst. Den allvarsamma leken med ready-mades och objets trouvé förtätas när han textar rader ur Celans dikter på vissa objekt. Det är gripande, stundtals vackert. Kanske mer i arte poveras anda än surrealismens. Flanörernas fotsteg ekar mot Parisgator. I ljuden från det förflutna dämpas dock lite av Widoffs egen röst.

© Johan Thurfjell (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Lilla Galleriet på övervåningen fortsätter vandringen. Här har vi dock lämnat storstadsgator bakom oss. Ljuset är dämpat. Skuggorna växer. Johan Thurfjell leder betraktaren rakt in i en gåtfull värld. Plats och tid är svårbestämda. Någonstans mellan verklighetens djupa skogar och myternas skimrande mörker. Vid en tidpunkt när det förflutna korsar framtiden.

Den väldiga Vandraren, helt olik och ändå på något sätt märkligt besläktad med den ensamme mannen som blickar ut över dimhavet i Caspar David Friedrich stilbildande målning, reser sig i rummet. Även hans ansikte förblir en hemlighet. Den spöklika gestalten, fenomenalt modellerad i papier-maché, är en tom mantel. Som om kroppen behövde vila och lämnade ifrån sig sitt ansvar.
     Ett par slitna vandringskängor och en vandringsstav ligger på golvet. Viljan – ömsint ihopsatt av kvistar, stenar och hampasnöre är både ömtålig och urstark.
     Thurfjells suggestiva, poetiska formspråk vibrerar av antydan, spår och symboler. Formen är fragil, uttrycket är fantasieggande. Fragmentariska berättelser ur mannaminnet studsar fram och tillbaka. Något vi bestämt en gång varit en del av. Något som vi glömt bort.  

Stockholm 2019-11-14 © Joanna Persman