En stjärnhimmel nästan två meter hög, möter betraktaren, som en spegelbild in till en annan plats – Heterotopia. Till vänster ser jag en man sitta vid en flygel. Det är natt och stjärnorna berättar hur han prövar lågmält nya klanger, medan resten av familjen försöker sova i huset Ainola. En ömt målad plats med rosa distemper och olja på linne.
Rör mig vidare genom galleriet och ser i det andra rummet en brinnande gul målning Dorsoduro. Det sägs att marken på det området är stadigare att bygga på, än i övriga Venedig, då jorden är fastare där. Kyrkan San Sebastiano på Dorsoduro ligger avsides och jag är vid mitt besök den enda där. Maria håller barnet med stadig blick i Paulo Veroneses målning Assunzione della Vergine. Hon befinner sig på en plats ovanför molnen dit pilar inte når.
|
Installationsvy. Foto: Galerie Nordenhake |
Genom en varm inandning sänks jag åter ned och lungorna fylls mot den mjuka jorden. Till en grön plats där Norges första kloster byggdes, Húnavatn. Det finns även en historia kring Húnavatn, om två isbjörnar som skänktes till Harald Hårfager. Vänder mig om och kliver in i nästa spegel: Marargata (Mirror). En ljus förskjutning tar mig ut på andra sidan, till ett blått landskap, med runda former och gräs på hustaken. Glaumbær. Det är en by på Island där Turk Gudda bor, en stark kvinna som reste till inre och yttre platser i sitt brokiga liv. Hon sträcker mig en hopvikt papperslapp.
Av någon anledning förs mina tankar tillbaka till kyrkan i den gula Dorsoduro och ser där, lite gömd i en nisch, Titians avbildning av St Nicholas, som med sitt vita skägg och pliriga ögon, ser ut som en riktig jultomte. Han ler och delar ut saker som vackra minnen. Förlåt min lekfulla association nu, men denna Titians målning är så roande lik John Zurier själv, med vitt hår och skägg.
Går lätt i sinnet tillbaka i galleriet, till det första rummets andra halva. De här verken är än mer taktilt utförda, så vackra att det nästan gör ont. Med känsliga penseldrag och exakta val i rörelsen finns här en magisk väg in till besökarens inre katedral. Genom Korridor/Corridor, hittar jag mitt tempel.
Tar upp lappen kvinnan i Glaumbær gav mig och läser ”Dove Pace Trovai Dógni Mia Guerra”. För ungefär så som Sibelius sa om sitt Ainola ”Här talar även tystnaden”, står Places and Things för en utmärkt tillställning av talande platser med vackra ting. På vägen ut sneglar jag på målningen som heter Hemma, en glimt av en bok med förstärkta hörn av brunt skinn, ger mig idén om sällsamma platser åt er läsare att besöka.
Stockholm 2019-04-09 © Windy Fur Rundgren |
Galumbær, opd, 55x65 cm
© John Zurier
Dorsoduro, opd, 55x35 cm © John Zurier
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Ainola (Sibelius), tpd, 66x86,5 cm
© John Zurier
|