Majlis Agbeck (f. 1948) är relativt obekant för Stockholmspubliken trots att hon gick sin utbildning på Kungl. Konsthögskolan på 1970-talet. I Malmö har hon däremot visats både på Galleri Ping-Pong och på Moderna Museets Malmöfilial. Annars borde Majlis Agbecks bilder, i sällsynt sensibel textilteknik kombinerat med en naiviserande figuration, ha stark potential för en större publik. Hennes fragila angreppsmetoder skapar många gånger känslan av ett liv i upplösning – som något just fångat eller nedtecknat sekunderna före det uppgår i det eteriska.
    Majlis Agbeck broderar med tunna trådar på organza (ett fintrådigt, glest tyg) som hon sedan monterar på baksidan av akrylglas. Glasets distanserande blankhet står i viss kontrast till bildernas nervtrådsliknande linjespel, men avståndet till bakomliggande vägg bidrar också till känslan av svävande tillstånd.

Djur luktar på hö, 2003-15, akryl och vinyl på akrylglas, 52 x 104,5 cm © Majlis Agbeck (Klicka på bilden för hög upplösning)

Återkommande är fiskformen, som antydan eller som fullgången gestalt. I den kristna mytologin står ordet Ichthys (fisk) för Jesus Kristus Guds frälsare. Om det har någon bäring för Majlis Agbeck känner jag inte till. Men fisken som symbol för den fria rörelsen i ett av de fyra elementen är visuellt stark – en urform i våra medvetanden. Även Agbecks sätt att renodla figurationen närmar sig urformerna. Jag tänker närmast på likheten med hällristningar eller de målade figurerna i Lascauxgrottan. Hennes gestalter är rena, avklarnade och serent sköna.

Installationsvy © Carl Boutard (Klicka på bilden för hög upplösning)

Även Carl Boutards (f. 1975) verk uttrycker upphöjd renhet, men här har experimenten med olika material en avgörande betydelse. Jag kan sakna de bångstyriga lekformerna från Boutards två utställningar på Angelika Knäpper Gallery (2009 och 2012). Men det som här istället inträder är en formmässig mognad, gränsande till klassisk modernism. I de två verken i laserskuren kartong och MDF är det snarast Arne Jones som kommer i tankarna, och det hade jag nog aldrig förväntat mig av Carl Boutard.

I de åtta mindre bronserna, här placerade på ett kvadratiskt podium, återkopplar Boutard i högre grad till sina tidigare experiment i trä. Svärtan i bronsets patinering skapar känslan av ett slags kolteckningar ristade i tomma luften. Det är intressant, även om kontrasten mot det vita podiet kan upplevas som aningen hård. De former han tydligast använder här är det organiskt jugentslingrande mot cirkeln som urform. Den senare nästan i skepnad av en uppskuren burk – ett spännande motsatsförhållande uppstår.
    I övrigt imponerar också presentationens ljussättning. Kanske som mest i skuggspelet mellan skulpturen Bossa Nova och den vägg den står vid. Där bildas en subtil dans under diamanthimlen, med mellanrumsformer som kastar ekon till en tid av modernistisk fullkomlighet.

Stockholm 2020-05-27 © Leif Mattsson