Sedan 2017 har konstnären Yngve Brothén ansvarat för utställningarna i det gamla lokstallet i Strömstad. Årets sommarutställning visar tre konstnärer ur var sin generation och med uttryck som kanske kan vara svåra att få ihop för många: Sara Möller, Ann Edholm och Torsten Andersson. Sammanlagt 75 verk presenteras och Yngve Brothén har gjort Sara Möllers upp och nedvända träd Annexus till ett nav där fyra stora dukar av Ann Edholm hänger parvis på varsin sida om två fönster mittemot varann och Torsten Anderssons två Pinnamålningar utgör diagonallinjen i rummet. I Lokstallet handlar det inte så mycket om väggyta som att kunna hantera en volym. Takhöjden är åtta meter och det finns fönster i alla väderstreck för att inte tala om att Västerhavet skvalpar utanför dörren.

Självcentrerad och Urna © Sara Möller

Sara Möller är keramiker men är inte främmande för växelbruk. Hennes mest kända verk Pissed Elin är en bronsskulptur, så även det skört spindellika Annexus och ett par andra verk i utställningen. Trots det känner jag att mycket av hennes formspråk har rötterna i leran. Att läsa av någon form av natur i de organiskt knotiga verken är heller inga problem och flera av titlarna går också i den riktningen. Verken som gör starkast inryck på mig, Självcentrerad, Urna och Diagenes, är stengodsskulpturer, men här finns också det som blandar både tyg, sten, järn och porslin. Där blir det mindre övertygande och styrkan riskerar att gå förlorad i mängden material.

Skisser 1995–2004 © Ann Edholm

Att Ann Edholms verk utstrålar koncentration är snarast en underdrift men Yngve Brothén har valt ut fyra verk som tar udden av det allra mest skoningslösa: Auschwitz sol I och II och Nacht-und-Nacht I och II. Målningarna är från 2017 respektive 2020 men har det gemensamt att man ser spåren av en mänsklig hand som tillfört en levande yta till de inverterande spetsarna där annars bara form och kontrastverkan är i koncentrat. Här finns också ett äldre verk från före geometrin och inte minst generöst med intressanta skisser som spänner över en period på nästan 20 år och innehåller förlagor till verk som visats i tidigare utställningar.

Blodfontän och Blodkar © Torsten Andersson

Vill man hitta paralleller mellan Ann Edholm och Torsten Andersson är språket en självklar startpunkt men på helt olika sätt. Om Ann Edholms titlar är verkens slutpunkt – jag har mer än en gång funderat över vad som skulle hända om man skiftade titlarna mellan hennes verk – så är de början på resan hos Torsten Andersson. Hos honom beskriver de mycket konkret vad som avbildas i verket, bara det att objekten som avbildas sällan finns i verkligheten.
     Utställningen visar 26 av Torsten Anderssons verk, flera välbekanta som de två Pinnaskulpturerna, Blodkar och Blodfontän, men också tio väldigt fina kolteckningar, den äldsta från början på 1990-talet, den senaste från mitten av 00-talet. Sammantaget ger utställningen en bra bild av en mycket egensinnig konstnär med stor integritet som envist och styvnackat följde sin egen väg i alla aspekter av sitt konstnärskap och som i och med det också kräver något av sina betraktare.

Utställningen kallas Språkkamp och helighet. Språkkampen knyter jag till Torsten Andersson men heligheten går över huvudet på mig. Det spelar nu ingen större roll. Att med fingertoppskänsla sätta ihop en samtidskonstutställning i en sommarstad som lever på turister är en kulturgärning.

Strömstad 2020-07-01 © Olle Niklasson