Mercedes Ardelius Blanes utställning Drifter på Larsen Warner är eggande, både visuellt och intellektuellt. På det sinnliga planet förför bilderna ögat, samtidigt som de gör upp med frågor om språkets och det skrivna tecknets betingelse. Separatutställningen är hennes första efter examen på Kungliga Konsthögskolan (2020), och nu fortsätter hon sitt sökande efter en smältpunkt mellan språk och bild.
     Det visuella uttrycket är både säkert och flyktigt på samma gång. Vid första anblick framträder verken som kompakta stenblock med urkarvade figurer och tecken. När man kliver närmare löses dock stenens tunghet upp och mediet avslöjas: lätt sprayfärg och vattenfärg på duk. Upplösandet av illusionen är en förbluffande akt. På den grundmålade duken avslöjas sprayfärgens smatter av svarta, gråa, bruna, vita och turkosa prickar, och det som nyss verkade vara en skrovlig ojämn yta är i själva verket platt.

installationsvy © Mercedes Ardelius Blane

Flera av verken är en lek med bildplan som utgår från just den platta ytan. I verket Pinions plain (2020) blir detta extra tydligt. Verket utgörs av två ovanpåliggande dukar med solitt, plana uttryck som hakar i varandra. Ovanpå dessa svävar en sprayad vit formation som kastar sin skugga över de båda dukarna. Här sker alltså skiftningar mellan det två- och tredimensionella, både fysiskt och måleriskt, vilket gör bilden dynamisk och lekfull. Därtill har duken attackerats med vassa streck i tjock blå färg i övre högra hörnet. På håll påminner de om en mushands snabba datorklotter och samtiden gör sig plötsligt påmind i de till synes uråldriga stenblocken.
     Den visuella leken går alltså ut på att låta betraktarens ögon vandra mellan binära motsatspar såsom yta/djup, lätt/tungt och beständigt/förgängligt. Men istället för att befästa tudelade motsatser tycks verken snarare smälta dem samman.

En sammansmältning är även vad som sker på det intellektuella planet där bilderna behandlar teckensystem, språk och bild mitt i den visuella leken. Gemensamt för verken är nämligen att de närmar sig språkets betingelser genom att engagera sig i olika former av skrift. I några syns en form av bildskrift, såsom en hieroglyfliknande vandrande syrsa och ett klotterliknande diffust ansikte. I en annan bild, Oceanbed shorthand (2020), framträder otolkbara teckenkombinationer i relief av kattsand på duken. Skriften har liksom smält samman med bilden där den tappat sin betydelse. På så sätt tangeras frågor om tecknets och språkets beständighet och funktion. En sammansmältning där både öga och hjärna sätts på prov.

Stockholm 2020-10-22 © Emil Ivedal