I Göteborgs konstmuseums aktuella Art nouveau – Från Larssons till Zappa finns det ett verk som träffsäkert sammanfattar utställningen: Anders Zorns Skridskoåkerska från 1898. Nej, Zorn som bildkonstnär hade inga beröringspunkter med art nouveau och det hade inte skridskoåkning som aktivitet heller. Men den som gör en mycket välvillig tolkning av skridskoåkerskans skär kan läsa in en och annan art nouveausk slinga på isen. Lägger man till detta att modellen, fröken Julia Carlsson, senare gifte sig med en av genrens tidiga centralfigurer inom arkitekturen, Victor Horta, så blir bilden klar över hur tunna trådarna kan vara mellan verk och utställningens tema.

© Tyra Kleen, foto Tyra Kleens arkiv (Klicka på bild för hög upplösning)

Att sätta samman en svensk konstutställning om art nouveau är inget annat än en utmaning. För det första är stilen – ursprungligen mer en rörelse än en stil för övrigt – mycket sparsamt representerad i Sverige som land (och snudd på obefintlig i Göteborg). Jämfört med genrens andra yttringar som arkitektur, konsthantverk, grafik, formgivning med mera, är den dessutom direkt sällsynt i den fria konsten. Räck upp en hand den som på rak arm kan säga ett namn som inte är Gustav Klimt, Egon Schiele eller möjligen Edvard Munch.
     Det skulle vara Larssons då, Carl och Karin, som fått låna ut sitt efternamn till titeln, och vars hemvävda korsning mellan nationalromantik och jugend också är representerade med flest verk – fem målningar av Carl och tre klänningar formgivna av Karin.
    Curatorerna Per Dahlström och Kristoffer Arvidsson har siktat brett när man inkluderat målningar, teckningar, skulpturer, grafiska blad, textil, filmer, affischer, foton och designobjekt från 1895 till 2018 i sina ambitioner att härleda art nouveaus estetik och uttryck till de 37 objekten.

© Gustaf Fjæstad, foto Hossein Sehatlou

Det är emellertid förgreningarna mer än det uppenbart stiltypiska som visas, och utställningen gör sitt bästa för att associera knotiga käppar, böljande hårslingor och svepande skridskoskär. Men i jakten på ornamentiken har utställningen i mitt tycke tappat bort det platta i art nouveau, med inspiration från japanska träsnitt och som fått konstnärer som Munch och de Toulouse-Lautrec att ignorera bildens djupverkan.
     Utställningens tydligaste exempel på estetiktemat återfinns inte oväntat i reklamen där hippieerans affischer lånade art nouveaus grafiska formspråk och på sätt och vis också summerade resan från William Morris socialestetiska Arts and Crafts, över förra sekelskiftets art nouveau-hantverk, som bara de mest förmögna hade råd med, till den antiborgerliga motkulturen i massproducerad form.
     Om man har svårt att se vad som motiverar vissa verk, som designgruppen Fronts discokula eller Carl Javérs film Freak Out, får man hjälp i den mycket ambitiösa katalogen som med ett rikt bildmaterial och resonerande texter tar till sin uppgift att reda ut bakgrund och urval.

Art nouveau – Från Larssons till Zappa är ett projekt där utställningen är en del av en forskningsinsats, en av museets verksamheter man gärna betonar. Att inte bara få ett resultat presenterat för sig utan också bli insläppt i tankegångarna bakom är något man regelbundet ställs inför på samtidskonstgallerier, men sällan på institutionella utställningar och det ska Göteborgs konstmuseum ha all heder av. Tanken var nog aldrig att utmana den gängse föreställningen om vad art nouveau är, bara bredda den. Men där kopplingarna i en del avseenden svajar och ibland känns sökta, i synnerhet om man lyfter bort katalogen ur resonemanget, så blir det upp till besökarna att själva försöka knyta ihop trådarna.

Göteborg 2020-09-24 © Olle Niklasson