Ett krisande och förfallet New York, en hårsmån från konkurs, blev under 1980-talet till bördig jord för en konströrelse som tog gatans energi in i den etablerade konstvärlden och dess marknad. Downtown 500 var ett begrepp som syftade på en social klick med konstnärer och musiker där alla kände alla. Där fanns Jean-Michel Basquiat, som mer än någon annan blev en ledande gestalt. Det gick fort, nästan explosionsartat, för honom att gå från att under namnet Samo skriva kryptisk poesi på väggarna i downtown, till att bli en konstens internationella megakändis uppburen av konsthandlare som Larry Gagosian och nu självklar i konstens kanon.

Six Crimee, 1982. Jean-Michel Basquiat The Museum of Contemporary Art, Los Angeles The Scott D. F. Spiegel Collection © Estate of Jean-Michel Basquiat. Licensed by Artestar, New York. Photograph courtesy The Museum of Contemporary Art, Los Angeles Courtesy, Museum of Fine Arts, Boston (Klicka på bilden för hög upplösning)

Museum of Fine Arts i Boston visar i utställningen Writing the Future – Basquiat and the Hip-Hop Generation konstnären i det sammanhang han verkade. Sammanlagt är det 120 verk som lånats in. Förutom Basquiat själv finns vänner och samarbetspartners som Keith Haring, Lady Pink, Lee Quiñones, Rammellzee och Fab 5 representerade.
     Utställningen inleds med ett utsnitt av Henry Chalfants och Tony Silvers dokumentär Style Wars, som sätter tonen och för ihop den musik, dans, poesi och visuella konst som tillsammans utgör hiphop.
     Sedan är den uppdelad tematiskt i flera sektioner. Post-Graffiti presenterar tiden då scenen flyttade från tunnelbanetåg till gallerier i SoHo och i någon mån formaliserades. Här finns Fun Gallerys kylskåp och en skinnjacka som taggats av flera av utställningens konstnärer. Att man börjar där och att utställningen som helhet är sparsam med biografi och personliga artefakter och låter konsten själv ta all plats är något kuratorerna ska ha en eloge för.

Untitled, 1982. Futura © Futura 2000 / Wave 5 Communications LLC Courtesy, Museum of Fine Arts, Boston

I Portraiture finns ett urval av Basquiats porträtt av vänner. Målningen Hollywood Africans, ett självporträtt tillsammans med konstnärskollegorna Rammellzee och Toxic, behandlar den inte helt bekväma rollen svarta fått i den etablerade visuella kulturen, där individen sällan kan frigöra sig från att representera gruppen. Vidare går man till samarbeten med musiker som Debbie Harry och Madonna, och kopplingar till både punk och afrofuturism.

Efter Basquiats död (1988) upphörde intresset för post-graffitin från konstinstitutionerna ganska omgående, åtminstone för en tid. Framstående konstkritiker avfärdade honom, och museer tackade nej till donationer. Det är med en mycket värdig och värdefull utställning Museum of Fine Art gör upp med den tiden. Man lyckas gå förbi den myt och enigma Basquiat gärna blir i ljuset av sitt korta, självförbrännande liv. Istället gör museet en viktig insats i att nyansera bilden av det ensamma underbarnet och sätta honom i sitt intrikata sammanhang.

Boston 2020-11-11 © Mattias Lundblad