Fotokonstnären Dawid (Björn Dawidsson) har ett eget sätt att se. Han omprövar, omförhandlar och ifrågasätter tingens inneboende egenskaper genom att med kameran dyka rakt in i dem och ge dem nya sammanhang. I den nya boken Arbetsnamn Löttorp är det den ort på norra Öland där Dawid bor delar av året som denna blick tar sig an. Namnet anspelar på Arbetsnamn Skulptur, en serie stilleben utförd som en blickens träning, som blev en uppmärksammad utställning. I Löttorp handlar det också om att se en miljö som i första hand form, men här, ute i samhället med (antar jag) liten kamera istället för ateljéns storformat och kontrollerade ljus, är motiven mer betydelsebärande.

Uppslag ur Arbetsnamn Löttorp

Dawids arbete sträcker sig över lång tid och serier byggs på över åren. Arbetsnamn Löttorp, fotograferat under 2010-talet, bär ett släktskap med 1970-talets fotografier från Stockholm. Men till skillnad från dessa låter han Löttorp vara folktomt. Hans sätt att gå så nära motivet att dess mening svajar visar band till 80-talets banbrytande Rost, som på liknande sätt visade tinget i sig, och därmed retade upp en svensk fotovärld inriktad på det dokumentära och tydligt berättande. I Löttorp antyder en husgavel ett ansikte, vägmarkeringar blir till flaggor och ansikten. Andra motiv är mer öppet redovisande: en parasollhållare, en pianoram, betongsuggor, skyltar, stolar och trasiga flaggor. Det finns ett mått av postmodern retsticka här också, där de mest banala objekt genom Dawids öga upphöjs, och betraktaren får fylla i resten. Bokens asymmetriska formgivning lämnar mycket vit yta, vilket kan sägas spegla det.

Det går knappt att tänka på svensk fotografisk småortsskildring utan att samtidigt i någon mån tänka på Lars Tunbjörk och Gerry Johansson, och det finns i boken en viss koppling till båda. Den förre när det gäller en vemodig humor (men mycket mer lågmäld), den senare när det gäller de precisa, ganska statiska kompositionerna (men med större frihet). Arbetsnamn Löttorp är inte en berättelse om samhället Löttorp i första hand. Arbetet transformeras genom det extremt specifika, där sammanhanget är bortskuret, till ett mer allmänt porträtt av Sverige utanför storstäderna. De människolösa, rätt svårtuggade form- och ytstudierna utan tydlig berättelse ger, bakvänt nog, en känslobaserad upplevelse av samhället, delvis byggd på igenkänning.

New London, Connecticut, 2020-08-19 © Mattias Lundblad