Svärtan är väl tilltagen i fotografen Theo Elias bok Smoke. Tonerna spänner från djupaste svart till mellangrått, dels i rent konkret, fotografisk mening, dels i en själslig, mänsklig. Det är sena kvällar, man dricker och går ut och röker, ensamma och tillsammans. Det fotografiska receptet är grovkornig svartvit småbildsfilm, och kalkfläckar från framkallningen har avsiktligt lämnats kvar.
     Bakgrundsberättelsen är att Theo Elias ställdes inför en rad personliga bakslag – bland annat ett avslag på en ansökan till fotoskola – samtidigt som den isländska vulkanen Eyjafjallajökull fick sitt utbrott som skulle komma att lamslå Europas flygtrafik. Theo Elias såg det som en metafor och lockades åka till Island, och kom att återvända många gånger under sex års tid. Men denna berättelse är inte nödvändig för att ta till sig arbetet.

© Theo Elias (Klicka på bilden för hög upplösning

Det handlar om att finna en plats i världen. Här finns ett melankoliskt utanförskap och längtan efter gemenskap förverkligad genom fotografiet som handling – en mycket romantisk och ganska distinkt svensk tradition med rötter hos Christer Strömholm och med Anders Petersen som andlig fader. Det är inte förvånande att det på Theo Elias meritföreckning står assistent och kopist hos den senare. Både kopieringsteknik, bildernas rytm och den petersenska längtan känns igen.
     Traditionsförankringen både hjälper och tynger lite, men verket ska bedömas på egna meriter, och den poetiska kraften är stor. Utan tvekan är det porträtten som biter sig fast starkast. Enkla i formen, rakt upp och ned, nära, inte alltid helt i skärpa, och med miljön knappt antydd. De är emotionellt komplexa med ett stort allvar och innerlighet. De samklingar med bilder där man tar ett steg tillbaka. En ensam silhuett i ett lägenhetsfönster eller i landskapet, symbolbärande fåglar och avlägsna berg. Den praktiska metoden är ett slags antiteknik, där kameran och filmen tycks ha lite av en egen vilja. Slump och defekter nära gränsen för materialets kapacitet blir medskapande.

© Theo Elias

Theo Elias blev ändå utbildad bildjournalist vid Nordens fotoskola, men också konstnärsutbildad vid Valand, och det är tydligt att det fria konstnärliga fotograferandet är det överordnade i hans arbete. Att vi i det här sammanhanget sedan länge brutit med fotografiets funktion som analytiskt sanningsvittne behöver knappast sägas. Det är inte så mycket en berättelse om en plats som om ett sinnestillstånd som fotografen lånar ut till betraktaren att lägga sin egen svärta och längtan efter tillhörighet på. 

New York 2020-06-03 © Mattias Lundblad