Jag håller resultatet i handen i form av den aktuella katalogen, som är väl värld ett inköp om man önskar få en samtida bild av genren. Fokus har varit måleri inom sin begränsande rektangel, inga utflykter i något utvidgat fält har ingått i förutsättningarna. Utställningen öppnade på tre platser i september: Kunstmuseum Bonn, Kunstsammlungen Chemnitz – Museum Gunzenhauser samt Museum Wiesbaden, med tre verk av var och en av deltagarna på respektive institution. Samtliga 500 verk installerades i februari i Deichtorhallen Hamburg i början av februari. Och nu hänger de där och väntar på sin publik.
     Men för oss med reseförbud till Tyskland, är katalogen trots allt mycket intressant i sig. Jag skrev för någon vecka sedan om mönstringen av figurativt måleri i Whitechapel Gallery i London. Bland deltagarna där finns tyske Daniel Richter som i intervjun med honom vittnade om hur de kvinnliga konststudenterna på 1990-talet lämnade machoprofessorerna i måleri efter första sammankomsten och istället valde video, fotografi och installationer före ”the royal discipline”.

© Aneta Kajzer (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det är därför glädjande att konstatera utifrån urvalet att intrycket från den svenska konstscenen står sig även i ett vidare europeiskt perspektiv. Idag är måleriet öppet och tillgängligt och intressant för såväl kvinnliga som manliga målare. Skönt att kunna få förklara en femton år gammal text om kvinnliga målare och konstfeminism för obsolet, se https://www.omkonst.se/06-konstfeminism.shtml.
     I Sverige representerar för mig Astrid Sylwans kaxigt, ensamma manifestation av måleri på Konstfacks vårutställningen 2005 ett utropstecken och kanske vändpunkten sedd i efterhand. Under 2010-talet har sedan vågor av målare och påfallande många kvinnliga debuterat och tagit plats. En öppning blev det hastigt nymornade intresset även för mer abstrakta eller non-figurativa uttryck, gärna i större format.

Den tendensen bekräftar även urvalet här. Men förutom måleriet som gest eller frusen performance, finns här också ett tydligt spår tillbaka till ett informellt 1950–1960-tals måleri. Den personliga skriften, handpåläggandet och signaturen framhävs. Peppi Bottrop (f. 1986), Viola Bittl (f.1980), Sumi Kim (f. 1983), Bastian Muhr (f. 1981) och Markus Saile (f. 1981), Jana Schröder och Alicia Viebrock är intressanta exempel.

© Gregor Gleiwitz (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det var i samband med Vendigbiennalen 2015 (eller redan 2013) och åren strax före som ett antal vidhängande minnesutställningar och en lång rad kataloger och böcker publicerades om Cy Twombly  (1928-2011). Dessa har onekligen satt sitt märke på en lång rad av de yngre målarnas arbeten. Andreas Breunig (f. 1983) och Ina Gerken (f. 1987) arbetar med ett linjespel och sammanfogningar av ytor som så när på avsaknad av textfragment befinner sig i ett bekant måleriskt rum, som trots allt fortsatt rymmer energi att hämta kraft ur.
     Ett urvalskriterium till den aktuella utställningen och boken har varit att dra gränsen åldersmässigt kring konstnärer födda cirka 1980 eller senare. Därmed representeras den av en generation i Tyskland verksamma konstnärer som inte som vuxna levt eller behövt förhålla sig till ett tudelat land.

Man kan både skratta och gråta åt curator-teamets texter som lyfter fram måleriets status som original, dess autentiska kvaliteter och just den personliga skriften och materialiteten inom sin givna fyrkant som särskilt intressant. Vips, försvann ett antal decennier om stötande och blötande av konstens gränser och istället uppmärksammas måleriets möjligheter att skapa genuina tidsbilder. De pekar även på att sociala medier kan ha bidragit till intresset. Min reflektion i sammanhanget är att måleri blir mer ”autentiskt” eller trovärdigt i dessa snabba och spontana medier där den fotografiska bilden alltid kan misstänkas för att vara manipulerad.

© Alicia Viebrock (Klicka på bilden för hög upplösning)

Abstraktion och figuration lever välmående sida vid sida. Emellanåt upplöses utan värderingar gränserna mellan dessa komplexa kategorier, som hos exempelvis Mona Ardeleanu (f. 1984), som kan påminna om en svensk målare som Anna Camner, med sina amorfa, textila, icke-föreställande objekt som porträtteras med en 1800-tals målares lust för stoffet som exempelvis Ingrés.
     Lydia Balke (f.1987) för tankarna till Sara-Vide Ericson eller Ella Tillema, med sin feministiskt laddade överrealism. Sedan visas en mängd blandformer med formspråk från 1910-tal till dagens, sprayade klotter, dekaler, tecken, pop och mönster. Lyckligtvis ges det också utrymme för det eftertänksamma och mer återhållsamt verkande bildmässiga platta objekten.
     Det är frestande att fortsätta göra jämförelser mellan tyska och svenska målare, men att inte se verken annat än i reproduktioner gör det hela vanskligt. Formaten är som oftast stora, vilket gör måleriet anslående men inte nödvändigtvis strålande. Trots allt är det den som även behärskar mindre format till fulländning som skiljer agnarna från vetet. Boken blir hur som helst ett viktigt och intressant referensverk oavsett preferenser för den nutida målarens bokhylla. 

Stockholm 2020-04-15 © Susanna Slöör