Vi kan börja med att konstatera att Eva Dahlins Naturam Perlustrare på Galleri Konstepidemin är en säregen utställning. Hon skriver själv i utställningstexten att bildgestaltningen används som en väg till subjektiv biologi. Begreppet var obekant för mig och när jag försökte hitta en förklaring visade det sig att detsamma också gällde alla andra. Så låt oss säga att Eva Dahlin har förklarat sin konstnärliga verksamhet för oss genom att uppfinna en term som inte finns utanför hennes egen begreppsvärld. Det är inte bara helt i sin ordning utan känns också helt signifikativt för utställningens tanke och innehåll.

Ingen kan tvivla på Eva Dahlins naturintresse. Hon delar det med många andra men hon tar det betydligt djupare och längre än hos de allra flesta. Här handlar det om en sorts anatomisk resa in under huden men också i tiden. I synnerhet processen efter döden och vägen mot upplösning i det ständigt pågående kretsloppet i allt levande, såväl natur som djur.
     Människans närvaro är begränsad till en sorts postatropocenskt perspektiv där bara resultaten av olika aktiviteter är synliga. Surrdoft föreställer en ros, kanske odlad av människohand, placerad i en vas (?) omgiven av myggor, getingar, bin och flugor. Gäddan föreställer en skräddad överrock på ett gäddskinnsmönster, en målning som har fått en dekorativ pendang i Innan sömnad 1 och 2 där de olika mönsterdelarna lagts ut över två torkade gäddskinn. Här finns också Animalism vs sömnad en bisarr skulptur där ett par klövar och ett käkben med tänder döljs under någon form av körsnärsarbete.
Till avdelningen möjligt mänskligt innehåll räknar jag Ett yttre tillstånd, en stor målning där trädens grenverk mycket väl kunde vara hämtat ur en anatomisk plansch över respirationssystemet 

Innan sömnad 1 och 2 © Eva Dahlin

De många antika blåsbälgarna, som modeller, målningar och delar av större verk, och deras plats i den generella berättelsen begriper jag uppriktigt sagt ingenting av, men det är möjligt att det finns en länk också där till mänsklig aktivitet.
     En särskild plats upptas av Entomologisk plattform, ett stort bord där Eva Dahlin placerat förtorkade djurlik, mest möss men också fåglar, en groda, uppskivade tickor och väldigt många – jag slutade räkna vid hundra – målade tuggtobaksaskar i plåt med olika döda insekter i. Vernissagebesökarna flockades runt bordet men av det jag kunde uppfatta av samtalen handlade de om lantställen, besök på Naturhistoriska Riksmuseet eller ovanligt insektsrika somrar. Ingen verkade beröra det som sysselsatte mig: hur är det hela tänkt att hänga ihop? 

Man kan möjligtvis uppleva Eva Dahlins förtorkade lik som spekulativa men det är inte min uppfattning. Bekymmersamt däremot är att jag funderar mer över Eva Dahlins person än jag funderar över hennes verk. Det kan vara urvalet men också presentationen. Att ansamlingen av döda djur har passerat gränsen till det besatta har jag däremot inga problem med. Är det inte varje konstnärs uppgift att hitta den gränsen – och ibland också kliva över den?

Göteborg 2020-09-15 © Olle Niklasson