I Henrik Ekesiöös utställning på det intima södergalleriet Candyland gestaltas frågan om människans förvirring och bristande livsförmåga. Det latenta våldet är inte bara symboliskt; i ett sammanhang där alkoholen färgar tanke och handling har aggressionen fått själva huvudrollen, väl i linje med missbrukets sociala följder.
     I fyra relativt nygjorda verk, i målad brons, koncentreras de ackumulerade reflektionerna från barndomen. Där gestaltas faderns respektive moderns sociala betingelser och predikament under titlarna Måndag, Tisdag, Onsdag, Torsdag. Vardagens trivialnamn blir till platshållare för ting och tanke. I moderns uttråkade min går en förlorad livsdröm att utläsa, en förhoppning som grusades och visioner som kom på skam. Och i faderns alkoholstinna brottningsmatch med sin bror övergår omfamningen snabbt till destruktivitet och svårkontrollerad aggression.

Still ur In The Dark, video © Henrik Ekesiöö

Men mitt i det mörka dyker så räddaren i nöden upp: den svarta humorn – som en utandning när den förlamande apnén äntligen lossat på strupgreppet. Utställningens grundstämning är trots allt optimistisk genom sin lekfulla distans till allvaret. Ett exempel är Henrik Ekesiöös sätt att kärleksfullt bemåla den exklusiva bronsen med ytfärg, likt i hobbymodeller. Han drar liksom ned byxorna på det pretentiösa gjutmaterialet. Det blir både intressant och är tämligen oväntat – särskilt med tanke på temats dova undertoner av våld och alkoholism.

I de något äldre verken, två stora målningar och två skulpturer, återkommer humorn som livskamrat. Arnold Schwarzenegger med utstående ögon blir ledsagare till den fraggel-liknande skulpturen bredvid – åttiotalets barnikoner ges oanade likheter med dåtidens actionhjälte nummer ett.
    Även den smått absurda filmen In The Dark gör sitt till för att placera associationerna på behörigt avstånd från realistisk berättartradition. Det är en märklig historia där en kvinna faller från himlen och "obduceras" på ett för tittarna tämligen obegripligt sätt. De två obducenterna tycks inte bara vara rumsligt förvirrade, de verkar också befinna sig bortom all hjälp vad det gäller medicinska kunskaper. Så sluts cirkeln och besökaren kan gå hem lite mindre trygg, men förmodligen med ett tvetydigt leende på läpparna.

Stockholm 2020-04-21 © Leif Mattsson