I en tid tärd av sjukdom, fylld av åsiktsagenter och expertpaneler, är det en lisa att möta en konst som inte vill proklamera. Kristina Erikssons verk är raka motsatsen till alarmistiska krigsrubriker. De framstår snarare som visuella viskningar med självklar tilltro till besökarens intelligens, till den som ensam törs möta sina tankar. I övermålandet, i avlägsnandet av detaljer, i rensningen av oväsentligheter har Eriksson funnit sin stig, långt från samtidskonstens allfarvägar.

Kristina Eriksson närmar sig den beckettska reduktionen, men utan poststrukturella ambitioner. Verkens tystnad och frånvändhet är snarare en chimär då hon önskar sätta det konstnärliga språket i drottningstol, att tillskriva det tillståndens högsta värde. Metoden består delvis i att dämpa omgivningens störande brus, att måla över i skikt på skikt tills nästan ingenting återstår. I det skedet framstår varje antydan till penseldrag som en noggrant vald beskrivning, som en lågmäld och precist formulerad slutsats. I antydningar och rester finns processen kvar som i dagboksform – den absoluta motpolen till den digitala raderingsfunktionens utsläckande av allt tidigare liv.

Installationsvy © Kristina Eriksson (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Erikssons bildbank har blommorna ett alldeles särskilt hjärterum, kanske för att de är så exklusiva och samtidigt så nedtonat vardagliga. Några linneanska artnamn lär man knappast finna, växterna framstår mer som kärleksfulla porträtt av individer. Kanske sådana som gradvis tynat bort i glömskan och där det tycks bli allt svårare att minnas de specifika anletsdragen.
    Någon gång letar sig också den sensibla humorn in i Kristina Erikssons bildspråk. Som i målningen Lena, där den ensamma vandraren beslutsamt traskar hemåt, varligt bärande på sitt lyckopaket: bag-in-box-vinet. Kanske är målningen en stillsam vänskildring, kanske något mer allmänmänskligt, speglande jaget i upplösningens solnedgång.
    Men företrädesvis är det översinnliga värden och stämningar som Kristina Eriksson arbetar med. De kan säkerligen fungera som ett slags fixbilder för den inre koncentrationen. Jag tänker exempelvis på verket Big Bang som i sitt visuella nolläge tycks sammanfatta allt, både tidens början och dess slut. I ett stilla, rannsakande ögonblick samlas alla tankar och drömmar för att i bråkdelen av en sekund uppgå i intet – samtidigt ett avsked och en jublande entré.

Stockholm 2020-09-29 © Leif Mattsson