Fantastiske kvinder handlar om de konstnärer som var och en, i sin säregna unicitet, har bidragit till att utveckla surrealismens bilduniversum, och som ännu inte fått den plats i konsthistorien som de förtjänar. Louisiana lyfter fram dessa konstnärskap i denna utställning som är den största samlingen av kvinnliga surrealister. 260 konstverk visas av 34 konstnärer från USA, Mexico och Europa. Det är ett representativt urval från var och en av konstnärerna, det är verk som framhäver deras särskilda form- och bildspråk. Bakgrundsväggarna har målats i varmt rött och purpurlila som förstärker känslan av inre liv i en människas rika fantasi.
     Surrealismen är inte en egentlig stilriktning utan snarare en konstnärlig tankegång som utmärks via olika uttryckssätt. Här representeras måleri, skulptur, teckning, collage, fotografi, film och performance – en stilistisk och innehållsmässig mångfald. Utställningen är tänkt som en första introduktion till var och en av konstnärerna. Hela tiden vidgas konsthistorien med bilder och konstnärskap värda att uppmärksamma. Konstnärlig kanon utökas och förmedlar ett rikare och mer nyanserat bildspråk.

Fantastiske kvinder. Photo: Poul Buchard / Brøndum & Co

Utställningen är en del av museets utställningsserie som lyfter fram kvinnliga konstnärskap. Men varför kallas utställningen Fantastiske Kvinder? Varför inte lyfta fram dem för deras konstnärskap så att de slipper kategoriseras i ett kvinnligt fack återigen? Jag förstår att ordet fantastisk syftar på fantasifullt, fantasirik, men det finns en risk att ordet laddas av en hög förväntan som styr betraktaren. Risken finns att världar stängs, snarare än öppnas.
     Utställningens underrubrik är Surreelle verdener fra Meret Oppenheim til Frida Kahlo och jag tycker att Surreelle verdener passar bättre som utställningstitel eftersom det är surrealisternas världar som man får ta del av, oavsett kön, världar där betraktaren får vara öppen för verken i sig och slipper förhålla sig till det laddade ordet fantastisk.

Här visas verk av bland andra Meret Oppenheim, Frida Kahlo, Louise Bourgeois, Maya Deren, Lee Miller, Dora Maar, Edith Rimmington och Greta Knutson. Här finns collage av Valentine Penrose som använde sig av både frottage- och fumageteknik och Lola Álvarez Bravos fotomontage med en surrealistisk prägel. Automatskrift, drömprotokoll och collage av Eileen Agar och Unica Zürn och fotografier av Claude Cahun på Sheila Legges performance på Trafalgar Square 1936. Inspirerad av en av Salvador Dalís målningar är Sheila Legge klädd i en vit fotsid dräkt, svarta handskar och korallröda skor. Ansiktet är täckt av rosor. Även Claude Cahuns arrangerade självporträtt och fotomontage visas. Hennes citat står på väggen: ”Masculine? Feminine? It depends on the situation. Neuter is the only gender that always suits me.”

Jag tänker på Frida Kahlo som sa att hon målade sin egen verklighet. Verkligheten känns surrealistisk ibland. Absurd och bisarr. Tankar, känslor och drömmar är en del av vår verklighet. Genom vårt inre liv uppfattar vi omvärlden. Det undermedvetna går hand i hand med vår medvetenhet. Vi kan inte skilja dem åt, på samma sätt som vi inte kan skilja kroppen från själen. Att måla sin egen verklighet är ingen surrealistisk motsättning. Det handlar om att öppna sig för det undermedvetna och släppa in fantasin. Att, precis som Frida Kahlo, måla för att man behöver, måla det som passerar genom ens tankegångar utan att behöva censurera någonting. Att vara fri.

Humlebæk 2020-08-19 © Emelie Ånskog