Lucian Freud (1922–2011) levde på många sätt ur takt med normal tideräkning, både konstnärligt och i livet. Han hade inte mer än flyktigt samröre med samtida konströrelser och levde i hög hastighet i allt utom måleriet. Sitt tidskrävande måleri höll han i närmiljö och att han genom hela livet ägnade sig åt självporträtt verkar naturligt. Han var krävande mot sina modeller och ansåg att han i rättvisans namn själv borde genomgå samma behandling. Museum of Fine Art i Boston samlar i samarbete med Royal Academy of Arts i London hans självporträtt till en egen utställning.

Man with a Thistle (Self‑Portrait), 1946 © Lucian Freud	Self-Portrait as Actaeon, 1949 © Lucian Freud

Sju decenniers självporträtt visar i kronologisk ordning både konstnärlig mognadsprocess och mänskligt åldrande. I inledande Man with a Feather finns ett spår av den surrealism Freud kort intresserade sig för. Linjer och ljus hanteras med exakthet. I 1954 års Hotel Bedroom ligger hustrun Caroline Blackwood i en säng nära betraktaren, i obarmhärtigt ljus med frånvarande blick. Själv står han i ett mörker som motsäger rummets ljusförhållanden och därmed blir särskilt betydelsebärande.
     Därefter sker en tydlig vändning. I reaktion mot att ha beskrivits som en målare med rötter i teckningen ändrade Freud sitt sätt att arbeta. Han ställde sig upp, efter att alltid ha suttit och målat, och vidgade därmed blicken – något som hängde med enda till slutet. Grafisk precision och karikatyrartade drag byttes mot hudtoner i tjocka lager och stor nyansrikedom. Tankar går till Rembrandt bakåt i tiden och Jenny Saville något framåt.

Till sina självporträtt använde Freud hellre spegel än fotografi. Ibland uppenbart, som då en handspegel är ett motiv i sig. Ett annat är i grodperspektiv med en lågt placerad spegel och med två av hans många barn, Rose och Ali, placerade utanför spegelkompositionen. Flera av målningarna är fragment och avslöjar Freuds metod och hur han höll isär teckning och måleri. Ingen skiss, bara hastiga markeringar. Istället byggs målningen upp fullbordad från mitten och ut mot periferin.

Flora with Blue Toenails, 2000-2001 © Lucian Freud

I utställningen finns ett fåtal avvikelser från det rena självporträttet, där konstnärens närvaro bara antyds. Relationen mellan modell, konstnär och betraktare var ett ämne Freud ofta uppehöll sig vid. I Flora with Blue Toenails ligger en ung kvinna naken på en soffa, med konstnärens skugga olycksbådande närvarande som i en Hitchcock-scen. Perspektivet är ovanifrån och helheten spelar med objektifierande blick och utsatthet.
     Det finns iscensättning och kommentar, men inget förskönande av jaget och relationerna hos Freud, och framförallt inget djupt grävande i det egna psyket. Det egna åldrandet skildras sakligt och ingående i kroppslig mening, men utan sentimentalitet. Cirkeln sluts med detn åldrades självporträtt från 2002, symmetriskt hängt med det första från 1943.
    Utställningen kan kanske upplevas som aningen torr och teknisk, och man får inte målningarna serverade med ett större sammanhang. Freud släpper inte betraktaren emotionellt nära, snarare håller han oss på behörigt avstånd.

Boston 2020-03-12 © Mattias Lundblad