”Någonstans i högen ett öga, ett vilt stirrande hästöga som alltid är öppet, det måste finnas ett öga, de kan inte tänka sig honom utan ett öga.” (ur Samuel Becketts Den onämnbare)

I tider av kollektiv verklighetsförlust behövs konstnärer som Alberto Giacometti med vännen och författaren Samuel Beckett som mest. Även om publiken tidigt tog skydd mot allvaret och skrattade åt det absurda hos den senare är det två konstnärer som delar detta intresse – för förlust och djup.
     De konstnärliga konjunkturerna är som vanligt nyckfulla men nu blåser vinden åt rätt håll för tidens trendkänsliga finger. Det är därför tillfredställande att Giacometti åter visas i Sverige även om det inte var alltför längesedan hans verk faktiskt ställdes ut tillsammans med studiekamraten Bror Hjorths på Liljevalchs i Stockholm, se länk nedan.
     Att introduktionen för den svenska publiken den här gången sker med stöd av Beckett och författarkolleger från tiden som Jean Genet och George Bataille, må vara hänt och absolut inte ointressant. På sätt och vis kan man se dem tillsammans som ett gemensamt motstånd mot en värld som brutit samman av katastrofala världshändelser i närtid. I vår tid väntar vi möjligen på det värsta, även om en verklighetsförvrängare nu på anticovid-speed redan idag leder världens största demokrati.

Vilande kvinna som drömmer, 1929 © Alberto Giacometti

Giacometti daterar sin återkomst till verklighetens problem till år 1945. I en fas efter utbildningen i Paris under tidigt 1920-tal knöts han till och skildes från surrealiströrelsen med ett tilltagande intresse för symbolen och de mer abstrakta begreppen för att ringa in känslan av verklighetsförlust. Därefter är det avbildningens gäckande problematik han återkommer till.
     Modellen och mötet med den andras blick bildar fokus med ständiga förhinder. Det äger aldrig rum, då de allt längre närgångna studierna skjuter föremålet och dess blick längre från konstnärens betraktande. Ett ogripbart expanderande och flyende universum blir allt mer omöjligt att nå. Kvar blir spåren av ett fastställande och ett fåfängt fasthållande.
     Det är frestande att tolka Giacomettis ansträngningar som misslyckanden. Men jag uppfattar snarare att han genom mödan påvisar vikten av att ändå fortsatt sträcka sig efter den verklighet som inte låter sig buras in eller förklaras. Man får inte ge upp och måste fortsatt uppamma viljan att förstå den, livets eller existensernas pågående gyrokraft.

Översikt © Alberto Giacometti

Prova att gå igenom utställningen med kameraögat påslaget, se genom linsen. Giacomettis skulpturer och omgärdande luftrum blir omöjliga att inringa och vägrar att ställa sig till förfogande för en tillfredställande komposition. Det var också mot detta stillbildens öga och även den rörliga filmens som konstnären reagerade, mot att reducera verkligheten och göra den endast artificiell.
     På liknande vis söker Becketts människoliknelser skydda sig mot förlusten genom att tvångsmässigt känna efter om pennstumpen faktiskt är där, räkna sina sugstenar eller söka sin konservöppnare i jutesäcken full med hål. Om kroppens hål med munnen som dess köksingång är föremålen för intresse hos Beckett så gäller det också i högsta grad ögat och pupillens nattsvarta utslocknande.
     Intresset delades med Giacometti som för att nå blicken var tvungen att tränga undan de verklighetens facetter i hud och skelett som reflekterade bort den. Kropparna fästs som med klädnypor på lina och dras ut inåt och uppåt, smalnar av och skapar svindeln – den som möjliggör en kort glimt av skillnadernas upplösning.

Moderna Museets utställning är fint sammanställd utan att spexa till ett konstnärskap som är så kraftfullt i egen rätt. Det är också en bonus att få del av hans klotter på tidningssidor och kuvert, samt teckningarna.
     De tre undanglidande och samtidigt framträdande ansiktena som hänger i rumsavdelningen längst in till vänster sammanfattar mycket av den problematik som konstnären låter oss ana. Det är också intressant att relatera några svenska konstnärer som delat problemen, förutom Bror Hjorth, vill jag lägga till Evert Lundquist och Erland Brand, se vidare länkar nedan.

Stockholm 2020-10-14 © Susanna Slöör

För vidare läsning:
https://www.omkonst.se/06-giacometti-hjorth.shtml
https://www.omkonst.se/08-cezanne-giacometti.shtml
https://www.omkonst.se/09-brand-erland.shtml
https://www.omkonst.se/10-lundquist-evert.shtml