Amerikanske målaren Ron Gorchov (1930–1920) hann avlida några veckor före den aktuella utställningen, men målningarna andas och merparten är färdigställda under det senaste året. Det äldsta verket är från 2016. Det är en särskild nåd att ta del av erfarenheten i kombination med ”detta kan vara det sista jag gör”-känslan hos en konstnär verksam riktigt sent i livet. Målaren Maj Arnell menade att det var först en bit upp i 80-årsåldern som hon med tillfredställelse konstaterade att det tagit tid att lära sig måla, men nu kunde hon. Franske konstnären Jean Bazaines verk från när han var i 90-årsåldern hade en liknande karisma, en självklar lätthet som nu påminnande möter i Ron Gorchovs utställning.
     Den senare tillhörde en generation som knöts till den abstrakta expressionismen, men som även kom att tillhöra en mer minimalistisk eller konceptuell gren av New York-baserat måleri i slutet av 1960-talet och vidare på 1970-talet. För knappt tjugo år sedan fick han sin återupptäckt och på galleri Larsen Warner visas nu så kallade sadel-målningar. Dukarna är uppspända som hängande sadlar eller konkava sköldar över den figurformade spännramen, på sin tid var de en protest mot den plana ytans begränsande diskussioner och estetik.

Installationsvy © Ron Gorchov ( Klicka på bilden för hög upplösning)

Men som målare skulle det kunna gå att knyta Ron Gorchov till en mer europeisk dialekt av traditionen utifrån den sensibilitet som måleriet har, åtminstone som den visas i de här sena exemplen. De konkava entonade ytorna är grunden för möten mellan två bjärt kontrasterande former. Rött möter blått mot den gultonande grunden. Det raffinemang som dessa kroppars linjer förmedlar bildar möten och samtal.
     I målningen Milniades kan man nästa ana halsringningen hos den ena lite magrare och den putande välmående magens kurvatur hos den andra. En röd ärmlös klänning tilltalar den barnliknande gula torson i Idomene. Eller också är det ett informellt spel som pågår mellan de svällande kropparnas växande utåt i spel mot grundens konkava undanglidande. Det ser svindlande enkelt ut men blir lätt alltför enkelt eller sökt i en mindre erfaren målares händer. Skulle man korsa Åke Pallarp med den sene Morandi, kanske det skulle kunna ta vägen mot det måleri som visas här av Ron Gorchov.
    Intressant minst sagt och tacksamt är det att få ta del av ett konstnärskap som passerat under radarn hittills i Sverige. Galleriet gör en kulturinsats med sina introduktioner av såväl yngre som äldre internationella konstnärer med fokus på måleri.      

Stockholm 2020-09-15 © Susanna Slöör