Susanne Pettersson Gallery öppnade i samband med Galleri Weekend den första utställningen för hösten. Trevligt att ett frågetecken kring galleriets överlevnad kan bytas mot ett utropstecken. Åtminstone en ytterligare utställning finns inplanerad efter juluppehållet.

Karin Granqvist artikulerar måleriets grundläggande karaktär i mötet mellan färg, duk och hand. Hon borrar i problemen och söker processen när den är som svårast. Besluten värks fram med välavvägda snitt, ibland måste de angripas nästintill blint eller väldigt nära. Eller riktigt skarpsynt med kikarsikte från håll. Duken är operationsbordet och färgen patientens öga. Återstår för handen att skära fram väsentligheterna, sluta såren med suturtråd. Synliggörandets process bygger även på att skapa bakhåll, den kan inte tänkas fram annat än till delar. Händelserna måste överrumplas. Det är då den nödvändiga överraskning kan uppstå som varje distinkt beslut helst bör leda till.

Med en imponerande konsekvens har Karin Granqvist hållit fast vid den vita rektangelns universum och genom åren korsat det med så reducerade medel som möjligt. Den här gången väcker hon mitt intresse särskilt med verken hon visar i andra rummet som är så fint balanserade i sin återhållsamhet; mitt i attacken håller hon tillbaka sina energiknippen av färg. I sin text ”Färgvärlden” beskriver hon måleriet som olika avstånd och väder: ”Man måste vänta invänta samma tryck för att fortsätta på en målning. Det kan ta år.”      

Ur serien Nodes © Oscar Furbacken (Klicka på bilden för hög upplösning)

Oscar Furbackens lek med perspektiv passar sällsamt väl att visa tillsammans med Karin Granqvists måleri. Hans metod är att rikta sin blick genom kamerans öga och fånga världar som annars inte syns.
     I galleriets bakre rum visar han den fjärde delen av sina besök i några storstäders mikrokosmos. Den här gången är det Helsingfors minsta beståndsdelar som växer fram i lavar och de minsta organismernas habitat, mitt i och vid sidan av kantstenar och andra fickor av verkligheten som ingen annars ser. Det enda han i filmen manipulerar är perspektiven och ljussättningen. Staden brusar runt om. I utställningens objekt hyllas möjligheten att lära känna tillvarons minsta levande, återskapade med nubb växer spiklavarna fram i de modellerade stenlandskapen av träspill och betong.

Oscar Furbacken är även han synnerligen konsekvent i sitt sätt att synliggöra perspektivskiften och alternativa ingångar till verkligheten. Det sker genom dels den noggranna granskning som kameraögat kan bidra till, dels i skulpturer och objekt. En utställning av honom kan också innehålla hela scenografier och måleri, men den här gången är objekten arrangerade som en stjärnhimmel av separerade scener belysta var för sig. I sina respektive konsekventa sätt att hålla fast vid väsentligheterna, de som inte så lätt låter sig framkallas, möts Granqvists och Furbackens synvärldar.

Stockholm 2020-11-18 © Susanna Slöör