Konsthallen Accelerator öppnar nu den första fullskaliga utställningen i lokalerna på universitetsområdet i Frescati. Johanna Gustafsson Fürst inbjöds redan 2018 som utställare. Hon har under en längre tid kunnat följa hur rummen kommit på plats och planerat sina verk direkt efter dem. Till den aktuella utställningen presenterar curatorn Therese Kellner en samtalsserie på temat språk och makt. Utställningen återuppstår i delvis ny skepnad den 21 mars.

Utställningens titel Ympa orden, piska min tunga är till en del inspirerad av författaren Bengt Pohjanens dikt om hur det är att vistas i korselden mellan två språk, modersmålet och det offentligt pådyvlade, ”som piskat min tunga / till stumhet”. Johanna Gustafsson Fürst lägger till sin särskilda ympningsprocess för att se hur såren efter en kulturell språkstympning skulle kunna förstås. Tankarna väcktes under ett residens i Norrbotten där hon kom i kontakt med och studerade försvenskningsprocessen i Tornedalen på 1800-talet.
     I ett av verken vars titel inleds med det ympade ordet ”L/anguish” söks språkförlusten genom att Gustafsson Fürst med våld omformulerar ett antal trästolar. Böjträet bryts över gränsen för dess följsamhet och pinnruskorna och dess skuggor skulle kunna ses som röst, rop, ekon eller skrin. Den tvingande handlingen, handgripligheten, finns där men än mer en frustrerande stumhet och tystnad.

Modertungan, 2019 © Johanna Gustafsson Fürst, Foto: Susanna Slöör (Klicka på repektive bild för hög upplösning)

Agnes Monus installation med rader av taggtråd Utan modersmål på Moderna Museet 2009 väckte starkt känslan av att ha ett främmande, obekvämt språk på tungan. Riktigt dit når inte Gustafsson Fürst även om jag djupt sympatiserar med hennes språkkamp. Verket Vox iscensätter en ”bländning”, en snitslad bana av hinder som verkar i två riktningar, i medljus och motljus. Tyngd av filosofiskt och poetiskt tankestoff blir den lite rörig utan känslan av metodiskt verkande hinder, eller språkvåld.
     Den leder in till rummet med Modertungan, en hängande skulptur med stolsfragment och vrilar som lirkats samman till en våg med vårtliknande knutor. I den kommer Johanna Gustafsson Fürst närmare, blåsorna på tungan är inbäddade men minnet av dem svider. Verket skickar även ett sidospår till skulptören Torsten Renqvists konstnärliga formspråk som idag knappast låter sig tillämpas längre, på grund av det våld mot konstens tysta, visualiserande språk som stränga väktare av samtidens hegemoni utövat genom åren.  

Längst in oavsett vilket rum man väljer att först träda in i står ABC-boken av staketdelar och rör av stål som tvinnats samman till en väv. Här byter rösten (vox) form mot skriftens kodade text (väv). Jag ser fram emot del två och inser den är nödvändig att ta del av för att fullt ut följa den räls av möjligheter som Johanna Gustafsson Fürst börjat att lägga ut.

Stockholm 2020-01-21 © Susanna Slöör