I barndomslandet är allt sig likt och ändå inte riktigt detsamma. Roger Hanssons barndomsland ringas denna gång in under titeln Cowboyträdet. Det rör sig om både en utställning och en kommande bok, med text av Dan Höjer.
     Med innerlig berättarglädje mejslar Roger Hansson fram sin historia om den lilla flickan Krabban och hennes cowboymormor. Boken har ett rörande innehåll om längtan och sökandet efter morfar i himlen. Men den handlar också om tilliten till fantasin och dess oändliga möjligheter – som när comboymormor målar fram hästar i luften som de sedan kan rida vidare på när tröttheten slår till.

Roger Hansson är en av våra mer konsekventa konstnärer i den naivistiska målarkonstens tjänst. Omkonsts skribenter har återkommande fascinerats och förundrats över hans drömska bildvärld; den första recensionen kom så tidigt som 2004.
     Det är något speciellt med att kunna förhålla sig så avspänt lyrisk till det berättartekniska, som Roger Hansson gör, samtidigt som måleriet till exklusivitet och form ständigt utvecklats. Här paras målerisk renodling med precision och humor. Inte minst det sistnämnda blir ofta den förlösande faktorn. Hur Hansson behåller sitt lätta penselanslag samtidigt som han bygger vidare på överlagrad färgtextur är intressant att se. I tunna penselstråk formas figurer med serieteckningens stringens. Samtidigt är det ett fullödigt måleri med fördrivningar, schumringar och lasurer.
     Roger Hansson är här i gott sällskap. Vi har ett antal svenska målare som sysslat med denna måleriskt poetiska balansakt. Jag tänker exempelvis på Hans Viksten och Karin Wikström samt naturligtvis Hans Wigert. Och det finns fler, det är en målarmästerlig guldåder som Roger Hansson ansluter till.

Mormors hus, 2020, 50x61 cm © Roger Hansson

På utställningen visas ett femtontal av de sammanlagt tjugofyra målningar som ingår i boken Cowboyträdet. Det är ett generöst urval med ett naturligt berättarflöde. Som en löpande historia är målningarna rytmiskt varierade till färg och komposition, i sina enskildheter framstår de som små smycken av koncentrerad bildpoesi.
     Kanske har förutsättningarna gett Roger Hansson möjligheten att strama till presentationen lite tydligare, då proportionerna varit förutbestämda av bokens layout. Det skapar en välgörande, utställningsteknisk enhetlighet. I flödet blir bilderna till tredimensionella tittskåp i all sin medvetna platthet. Och trots det liggande formatet är berättarriktningen i var målning alltid horisontell, upp mot morfar i himlens tak.
     När den gamle sedan målar sig ett fönster i himlavalvet för att, som i myten om Wu Tao-Tzu, kliva in i sin målning och försvinna, blir det till ett vackert och logiskt avslut på denna kärleksfulla resa mellan innerlig vänskap och längtansfullt återseende.

Stockholm 2020-05-13 © Leif Mattsson