Rummet för periodiska utställningar i Aguélimuseet i Sala är en före detta travershall. I de bevarade balkarna i taket har Maria Koolen Hellmin hängt en av sina stora bilder. Med kraftiga kedjor, i andanom hör jag dem rassla, och lastband i skrikigt violett som kontrasterar brutalt mot det skört vibrerande uttrycket som gestaltas i bilden: ett på glas printat motiv från flera hoppressade digitala filer på båda sidorna av en, ibland två, plexiglasskivor. Här spårar vi en vagt symmetrisk form som öppnar sig, tunn och skör med hinnor som vore de hämtade från vävnader i inre organ. Nätlika ådringar med ännu pulserande blod som fylls av syre och andas. Eller är de tunna blomblad, skira, ljusfyllda, fotograferade under skinande varm sol? Med skymten av ett bi i mitten av bladparets delar?
     Bakom detta verk och mot den vita väggen syns en sotig svart humla, dess huvud i närbild, lurvig, torr och nästan bränd.

Utställningen spänner över dessa två ytterligheter. Mörkret och sorgen, som just nu dominerar många utställningar, har Maria Koolen Hellmin redan arbetat sig igenom när hon i höstas ställde ut i Bergrummet i Konstepidemin i Göteborg, en plats där vagnar som förut skulle hämta stadens lik förvarades. Spöken, vålnader och döden var utställningens tema då. Nu formuleras vägen mot ljuset, mot ett liv som verkar och andas. I kroppen, i naturen bland gräs och säd, på vatten som rinner i åar och bäckar. Att fånga och stanna upp vid själva passagen, att med full närvaro känna vägen fram som leder genom och igenom innan vi kommer ut på andra sidan, är den drivande vitala stämningen som formuleras.
     Verken drar upp en diagonal i det avlånga rummet. Den frammanar känslan av rörelse och förändring, ett tema som har sysselsatt konstnären i sina offentliga uppdrag under åren. Likaså de runda formerna där klotets strikta regelbundenhet förskjuts och nytt balanstillstånd skapas.

Utställningen är nästintill en lovsång till ljuset och till att överleva med all vår förgänglighet och utsatta kroppslighet i behåll. Bilderna förankras i det fysiskt kroppsliga, i ett föränderligt tillstånd som skiftar från mörkt, brunsvarta nyanser mot ljus, genom rosa, orange och försiktigt rött. Det minutiöst genomarbetade mönstret skapar en rumslighet, en tredimensionell illusion av komprimerad tid. Transparensen ger djup och ljuset tycks komma inifrån.
     Den rena skönheten är dock inget Maria Koolen Hellmin strävar efter. Utmaningen ligger i att undvika den. En hymn till ljuset genomsyrar även Ivan Aguélis sena måleri och hans texter. Men denna utställning behöver inte hans sufiska mystik. Att fånga ljuset när det är på väg att försvinna är för Maria Koolen Hellmin en konstnärligt poetisk uppgift. Den närmast Faustinspirerade frågan att hålla fast ögonblicket mot bakgrunden av tidens obönhörliga gång är som en sporrande fjäder. Hur gör jag när den ljusfyllda lättheten, det subtilt eteriska som knappt har någon materia och tyngd, som är nästan ingenting, ska fästas på bild, transporteras på lastpallar, hängas i rep och kedjor? Installationen med sin mångbottnade rikedom är på väg att ge upplyftande svar.

Sala 2020-09-15 © Kristina Maria Mezei