Först i Monica Hölls utställning på Aguélimuseet i Sala hänger tre teckningar som en ouvertyr till måleri som aldrig tycks stanna eller vila. Människor i vår tid både söker och hänvisas till former och uttryck i omvärlden som ökar den närliggande, formella begripligheten, tankens traditionella område. Att lyssna till inre krafter och rörelser kan ibland bli ansträngande.
     I Monica Hölls abstrakta bilder finns inget av det formellt begripliga. Men det finns mycket att ana, känna igen och inse. De inledande teckningarnas upptakt är som en snabb dans, där detaljer du aldrig lagt märke till, plötsligt blir synliga mitt i rörelsen, men försvinner lika fort. I det snabba flödet kan passager av stark närvaro och stillhet uppstå.

Installationsvy © Monica Höll

I en målning som I can hear you fortsätter rörelserna. Titeln blir en avfyrningsramp (titlarna betyder mycket i Monica Hölls måleri). Att någon hör någon kan betyda ett enkelt konstaterande, eller en befriande försäkran att jag verkligen hör dig trots yttre eller inre hinder – men även vara ett uppgivet konstaterande: jag hör vad du säger (men det har jag hört förr etc). I målningen ryms motsägelser, kanske är det många eller mångas yttranden som snurrar runt i luften, i kamp eller i gemenskap. 
     I Tide and late afternoon tycker jag mig ana en långsamhet, ett tillstånd som sakta glider bort, en vila att vakna upp ur. Det är tvunget – annars kan vilan övergå i leda; vattnet sjunker undan i ebben och stranden torkar, eftermiddagen går mot en annan tid, kvällen. Något som var öppet för eftertanke flyttas bort. Så kan vemod verka och vara.
     Spirit kan vara ande eller anda. Oavsett vilken som kan bli synlig i målningen med den titeln, så är bilden full av rörelseenergi och rymmer en drivande kraft. Det är gott att andas, dagen känns full av optimism och öppen för nya tankar.

Filosofen Herakleitos såg redan för 2 500 år sedan att människor bär mycket med sig. Han beskrev tillvaron i uttrycket panta rei, allt flyter. Det är troligen ett omöjligt uppdrag det som Monica Höll tagit på sig att försöka göra sin målarduk till en mötesplats för den komplexa blandning av sådant som flyter genom människors inre. Men det är mycket stimulerande. Öppenheten i hennes metod är varken diffus eller ytlig; tvärt om, hållningen kan jämföras med ett förslag att följa Sokrates råd: Känn dig själv. Rörligheten i Monica Hölls målningar gör att de antagligen kan säga något viktigt både till den hoppfulla och till den som misströstar om exempelvis kommunikationens möjligheter. 

Sala 2020-07-08 © Niels Hebert